Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Årets bästa 2012 enligt Johan Norström

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Johan Norström med bland annat Witchcraft, Tiamat, Katatonia och Refused...

Ännu ett år når sitt slut och ännu en gång sliter jag mitt hår för att sammanställa en slags lista över de bästa släppen. Same procedure as last year. De sju-åtta första brukar gå relativt fort att sondera ut, och att rangordna dem är även det hyfsat fort gjort. Sen finns det ungefär åtta släpp som ska tryckas in på de två-tre sista platserna, och hälften av dessa åtta släpp har inte fått den tid de behöver. Dessa förtjänar ett omnämnande. De släpp som jag inte med gott samvete kan placera på en årsbästalista i år, på grund av att jag inte lyckats ta mig tiden att lyssna ordentligt, är Neurosis - Honor Found in Decay, Year of the Goat - Angel’s Necropolis och Khoma - All Erodes.

1. Witchcraft - Legend
Här går man i godan ro och väntar på att Graveyard och The Sword ska leverera, och så smyger Witchcraft in från flanken och släpper någonting helt extravagant. “Legend” har en ljudbild att döda för, vägskälsodlade riff, ett gung utan like och en magisk sånginsats. Man vill bara låta skägget växa och gunga med i den släpiga takten. Roligt är även att varken Graveyard eller The Sword i slutändan var i närheten av årsbästalistan.

2. In Mourning - The Weigh of Oceans
Nej, riktigt samma klass som föregångaren ”Monolith” håller kanske inte ”The Weigh of Oceans”, men det är intressant att följa bandets utveckling som låtskrivare och skivan är utan tvekan ytterligare ett steg mot en helt egen identitet. Det som jag kan tycka saknas är riktigt starka refränger, men In Mourning fortsätter från klarhet till klarhet och framtidsförväntningarna är skyhöga!

3. Before the Dawn - Rise of the Phoenix
Det är intressant hur man kan missa band som verkar ligga precis i synk med ens förväntningar på bra musik. Before the Dawn är ett sådant band i mitt fall, det är först i och med deras sjunde (!) skiva ”Rise of the Phoenix” som jag lyckats upptäcka dem och oj, vilken upptäckt! ”Rise of the Phoenix” präglas av det typiskt finska vemodet som vi känner igen från band som Amorphis och Sentenced, men står stadigt på en bas av 90-talets melodiska göteborgsmetal. Passar mig som handen i handsken? Jajamänsan. Ser fram emot att utforska backkatalogen!

4. Tiamat - The Scarred People
Där ”Amanethes” kändes som en ålderskris och en återgång till vad Tiamat gjorde när de var coola och unga känns ”The Scarred People” som ett band som accepterat sina gråa hår, och dessutom omfamnat dem. Tiamat anno 2012 kommer som mest till sin rätt när man låter Nick Cave vara ledstjärnan snarare än Morbid Angel.

5. Katatonia - Dead End Kings
Förhoppningarna ställdes verkligen på sin spets då Katatonia släppte det första spåret från ”Dead End Kings”, låten Dead Letters. En inte så lite Tool-doftande komposition som lovade intensitet och driv och en ytterligare förädlad sånginsats. När skivan i sin helhet visade sig vara en ganska tillbakalutad, på gränsen till sömnig, historia var det lätt att bli besviken. Emellertid är den fylld av fantastiska melodier och rytmer, jag hade bara önskat ytterligare några snäpp i just intensitet och driv.

6. Old Kerry McKee - Wooden Songs
Det finns någonting som tilltalar mig i riktigt, riktigt skitig och dyster country och blues, och fram till idag så har jag inte hört någonting skitigare och dystrare än Old Kerry McKee. Dödsmetalltrummisen från Inevitable End som sadlade om och blev en enmansorkester och lyckades förmedla än mer ångest ensam än i nämnda band. Det enda problemet är att den är lite för dyster och skitig för att spela när familjen kommer på fika.

7. Aoria - The Constant
Medlemmar från Katatonia och October Tide borgar för fem-tio genomlyssningar per automatik i min bok. Det hörs utan tvekan att Aoria har fingrar med i dessa band, men man har ett lite släpigare sound som kan kopplas till Anathema eller Khoma. Skivan kräver uppmärksamhet då den är ett dynamiskt vidunder med oräkneliga detaljer under lager på lager och är nog en av de få metal-skivor släppta på den här sidan 2000-talet som utan tvekan gör sig bättre på vinyl än i vilket digitalt format som helst.

8. Helltrain - Death is Coming
Helltrain lyckas med konststycket att svänga riktigt ordentligt även på skiva, vilket är en förutsättning för att deras punk rot n’ roll ska låta bra. ”Death is Coming” är en intressant och relativt fräsch hybrid mellan dödsmetall och rock, med starka melodier och minnesvärda refränger. Framför allt är titelspårets refräng enorm.

9. Gojira - L’Enfant Sauvage
Varenda riff på ”L’Enfant Sauvage” är extremt snyggt. Det finns ärligt talat inte en sekund på skivan som inte är väl motiverad och genomtänkt. Låt vara att bandet slår knut på sig själv och dynamiken dränks i sig själv. Alla låtar är bra och i små utportionerade doser är Gojira närmast oslagbara.

10. Avatar - Black Waltz
Initialt uppskattade jag ”Black Waltz” väldigt mycket, men ju längre året led desto mer försvann skivan ur mitt medvetande. För någon vecka sedan satt jag i en bil i de schweiziska alperna och chauffören pumpade upp volymen när Torn Apart drog igång, och det slog mig att låten satt som sten i mitt sinne. Hade den kommit för fem-sex år sedan hade jag nog lyssnat ordentligt mycket mer på den, men nu är jag lite för gammal och pretentiös.


Random åsm stuff
Refused
Jag minns när den första Coachella-postern dök upp. Vilket skämt, va? Refused stod som headliner, vilket var helt bisarrt. Delvis för att vi norrlänningar kanske har svårt att greppa hur stora de lyckats bli i sin frånvaro, och delvis för att det ändå kändes helt omöjligt att Refused skulle göra comeback. Men någon månad senare viskades det på stan om den “hemliga” spelningen på Scharinska villan i Umeå inför släkt och vänner. 300 galna 30-40 (50?)-åringar moshade som var det 1994. Den fenomenala avslutningen hemma i Umeå på utsålda Exel Arena var grädde på moset för Refuseds år - 2012.

Meshuggah live på Scharinska
Precis som Refused gjorde Meshuggah ett exklusivt gig på lilla Scharinska Villan i Umeå, inte lika “hemligt” men ack så trångt och underbart. Det finns någonting väldigt vackert i att se band som normalt har böljande publikhav framför sig interagera med sin publik i intima, små lokaler. Att Meshuggah (föga förvånande) stod för världshistoriens bästa konsertljud i nämnda lokal gjorde inte direkt saken sämre.

Gojiras scendekor
Jag lyckades på något jäkla bananskal halka in på Gojiras gästlista i Lausanne, Schweiz. Givetvis var konserten imponerande av musikaliska skäl, det lät ungefär som på skiva fast med ytterligare lite udd. Trummisen Mario Duplantier är ett föredöme för unga trummisar vad det gäller intensitet och driv. Men bäst var utan tvekan bandets episka scendekor. En helsvart backdrop, med slumpvis placerade lampor av varierande storlek för att simulera en stjärnhimmel. Ungefär en meter framför detta placerade man en tre-fyra meter hög träfigur föreställande trädhuvudet som syns på ”L’Enfant Sauvage”. Bakbeslyst. Otroligt vackert. När man sedan projicerade rörliga bilder på trädhuvudet var det bara att kapitulera.

Utökat utbud på Spotify #1 - Century Media
Två-tre dagar efter jag hade sökt igenom vindsförrådet efter samtliga mina Century Media-plattor för en liten resa down memory lane släppte bolaget hela backkatalogen till Spotify. Helt plötsligt kan jag återigen njuta av majoriteten av mina favoritskivor via en samlad streamingtjänst som är densamma var jag än åker. Nog för att jag kan sakna att packa CD-väskan inför resor, men jag saknar inte ångesten av att glömma den på en buss eller annat färdmedel.

Utökat utbud på Spotify #2 - Metallica
Jag trodde inte att Metallicas uppståndelse på Spotify skulle röra mig i ryggen, men redan när jag hörde det inledande crescendot till Hit the Lights förstod jag att Metallica skulle ta sig tillbaka in i mina spellistor.

Hörlurar
Jag köpte en ny telefon och med den kom ett hörlursuttag som inte glappar. Det låter kanske normativt, men för mig var det helt fantastiskt. Mellan gångerna lyckas jag ofta glömma hur mycket jag uppskattar total avskärmning från omvärlden och totalt fokus på musiken. Det är oftast då jag upptäcker de element jag uppskattar allra mest.


Dela p Facebook Dela p Twitter

Johan Norström 2012-12-27

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner