Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Krönika

Från Samtid till Paradise

Sitter och väntar på spårvagnen. Vinden biter tag i min kind. Det är kallt och bistert. Våren och spårvagnen vägrar att komma. I ögonvrån ser jag två män slå sig ner i kuren. Jag ägnar inte ett uns av min energi åt deras närvaro. Jag hör hur de småpratar, men vinden gör det omöjligt att tyda deras ord. Du vet som att höra musik inifrån grannen.

När jag ska vända blicken åt konversationens håll slår både solstrålar och vind till. Mitt i pupillerna. Mina tårar förblindar mig.

Det är två sorgsna herrar som sitter intill mig. Jag känner hur deras hjärtan luktar bränt. De är som två mörka moln som slagit sig ner bredvid mig.

De har smärta och svärta i sina röster. Jag flyttar mig nyfiket närmre för att ta del av deras konversation.

Den ena mannen visar sitt ansikte som innan varit begravt i händerna. Han blickar mot den grå himlen, tar ett djupt andetag och viskar:

– Jag vill se dom där skyarna igen. Jag vill försöka igen. Den här gången kanske världen förstår oss.

– Jag vet precis vad du menar, svarar hans bekant. Inatt kom hon tillbaka och allt var förlåtet. I en återvunnen dröm. Jag såg henne ikväll. Igen.

Han suckar och blickar ut över ingenting.

– Allt jag ville säga det glömde jag ikväll. Allt jag ville vara behöll jag alltid för mig själv. Ja jag såg henne med. Du måste berätta för henne.. Du måste..

– Ja, men det finns inga ord för det, på det här jävla språket. Jag har inga ord för att vi andas, tänker samma sak. Det har varit ett ensamt år.

Tystnaden infinner sig en stund. Inga kluckande spårvagnsljud hörs. Bara doften av sorg och svek.

Den ena av de två hjärtkrossade begraver sina händer igen.
– Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer.

Vännen ställer sig upp i kuren och utbrister:
– Nej, men vi kan LE. Men bara i sekunder. Det är ett uttryck för känslor och det är förbjudet.

Jag hör ett hånfullt fniss. Ett par tårfyllda ögon svarar:
– Äsch. Det är bara stora känslor. Stora ord. Allt av vikt jag säger, har jag stulit ur en bok.

Mannen sätter sig ner igen. Leendet är borta. Han tänder en cigarett i motvinden. Tar ett bloss. Röken försvinner snabbt i vinden. Han tittar på glöden. Tar ett bloss till. Röken bildar en pratbubbla:

– Hur kan dom tro på evig kärlek? Hur kan dom tro på det nu?

Han skakar på huvudet som att han svarar på sin egen fråga, som att frågan saknar logik.

–Jag vet inte, fortsätter han. Hon var väl kanske kärleken. Och jag är mitten av en hurricane.

Kompisen brister ut i ett gapskratt. Skrattet kommer allra längst inifrån det svedda hjärtat. När det värsta flabbet lagt sig vänder han sig till sin vapendragare och suckar:

– Äähh. Kom låt oss gå härifrån. Låt oss resa nånstans. Resa långt härifrån. Låt oss bli dom som försvann.

Männen försvinner i motljuset av en vårsol. Jag kan inte hjälpa att tänka i deras frånvaro.

Jag har nog aldrig sett nån så uppsnärjd i det blå.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Ricky Holmquist 2012-04-27

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner