Joyzine.se






Recension - Live

Comet Gain
Herrgårn, Linköping
2006-02-16
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-02-21
Hemsida: www.myspace.com/thecometgain

Comet Gain får mig att tänka på den skälvande sekund då jag i min ungdom insåg vad musik var för något och vad det betyder för mig. ”Réalistes” från 2002 är ett album som var man eller kvinna bör om inte äga så i alla fall ha lyssnat igenom minst tre gånger. Stökig lofi-rock, a la Jesus And Mary Chain, där de oftast raka om än kaxiga ackordföljderna är inlindade i stämningsfulla men samtidigt undersköna distorsions/rundgångs/eko-atmosfärer.

Tyvärr kan jag bara konstatera att denna underbara känsla förblir inlåst inom Comet Gains studioverk, vad jag bevittnar ikväll måste nämligen klassas som något av det mest värdelösa jag någonsin sett och lyssnat på. Om det är något jag verkligen inte tål så är det obefogad tykenhet och divalater. Eller mer exakt, att försöka göra sken av att man är något man absolut inte är. Ett misslyckat Oasis-komplex kanske man kan kalla det.

Men jag kan ändå inte förstå det. Comet Gain har som jag redan konstaterat låtarna, ändå slarvar de bort hela spelningen. Det låter helt enkelt för jävligt. Är det inte gitarren som är ostämd så är det basen, felspelningarna duggar tätt och frontmannen David Feck gör ett mindre beundransvärt försök att framstå som drygare än Yes. Sångprestationen ska vi inte ens tala om. Jag tillhör för övrigt inte dem som tycker att uppläsning av Premier Leauge-resultat är särskilt spännande eller humoristiskt. Om jag får spekulera fritt skulle jag också lätt kunna tro att damen med den ändå säregna rösten, Rachel Evans, tagit något jag inte tror skulle klassas som helt lagligt. Eller så är hon helt enkelt bara på riktigt bra fnitterhumör kvällen till ära.

Trots allt lyckas bandet vid ytterst sällsynta tillfällen att pricka in någon låt som i alla fall blir lyssningsbar, men då är redan humöret kört i botten och det hela blir mer till en axelryckning än något annat. Någon sorts skräckblandad kick får jag ändå av att få höra låtar som Rèalistes, My Defiance och I Close My Eyes to Think Of God, trots de oftast anskrämliga skepnader de intar i ikväll. Just de låtarna är verkligen bra. Egentligen.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Sommaren 2003 2

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner