Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Skansros
Rekviem till en dröm, 2012
Skivbolag: Luxury
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-04-03
Hemsida: www.skansros.se

Jag skulle kunna släta över genom att belysa snygga musikaliska poänger, tala om vackra texter med spännande reflektioner eller göra tummen upp för en laidback-stämning. Det går att göra. Musikaliskt har Skansros flera fina passager och ett lättsamt handlag med sina instrument och sina melodier.

Men jag kan inte.

Att sitta och berömma ”Rekviem till en dröm” på grundval av de positiva komponenterna när helheten raseras fullständigt vore bara fel. Lite på samma sätt som om man skulle hylla en maträtt som någon lagt bajs i som en gourmandisk fullträff på grund av att rädisor och palsternacka smakar utsökt. Maträtten är ju lik väl förstörd när bajset hamnar i den.

Förlåt den pubertala liknelsen, men skönhetsfläcken på ”Rekviem för en dröm” är som ni förstår Felix Andersson. Sångarens tillgjort sökta falsksång är totalt olyssningsbar och drar utan pardon med sig resten av skivan ner i skiten. Den ligger där och skaver och enerverar kopiöst när jag försöker lyssna på övriga bandets ganska fina insatser. Omöjlig att bortse ifrån.

För det första, falsksång är alltid dåligt. För det andra, när den dessutom låter som något imagemässigt snarare än kommer från ren eufori blir det ännu värre. Det är synd, för som textförfattare är sångaren inte alls oäven. Men när han öppnar munnen är det totalt omöjligt att lyssna.

Visst finns det en publik, det finns ju de som av oförklarlig anledning snöat in på det där med kass sång, men för mig funkar det inte. Inte ens i närheten.

Det bästa med ”Rekviem till en dröm” är därför avslutande Credits där en behaglig mansröst till tillbakalutat komp läser upp skivans tacklista. Jag gissar att det inte riktigt så Skansros hade tänkt sig att det skulle bli.