Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Iron Maiden
Dance of death, 2003
Skivbolag: EMI
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2003-11-03
Hemsida: www.ironmaiden.com

Bruce Dickinson har en fantastisk sångröst och är i princip ensam den som gör Iron Maiden till vad de är idag. Alla inbitna järnjungfrufans kommer säkert jaga mig med skärbrännare när jag skriver så, men det är faktiskt ett faktum. Visst har Steve Harris och company skrivit en hel del odödliga hits genom åren (läs Fear of the dark), men man kan inte leva på gamla meriter och ”Dance of death” kommer inte upp i några högre klasser.

Jag har svårt att förstå varför bandet envisas med att skriva så förbannat långa låtar. Jag ser inte tjusningen med det. På ”Dance of death” är det bara två (!) låtar som klockar in på under fem minuter. Därav det fullkomligt usla inlednings tillika singelspåret Wildest dreams. En så dålig låt har jag inte hört från Iron Maiden på väldigt länge. Enda sättet att beskriva den torde vara med orden torrt och torftigt. I övrigt är de långa kompositionerna alldeles för progressiva och enformiga för min smak. Med lite mer återhållsamhet hade Iron Maiden kunnat åstadkomma något riktigt juste. Bra idéer finns helt klart här det är inget att tiga om, men i och med att låtlängderna allt som oftast glider iväg upp emot åtta minuter ryms alldeles för mycket trams och upprepningar i melodierna.

”Dance of death” är annars en ganska logisk fortsättning på ”Brave new world” som släpptes år 2000. Addera lite mer symfoniska arrangemang till nyss nämnda comebackverk och du vet precis hur den nya ansträngningen ljuder. Ett av mina favoritspår från ”Brave new world” var balladen Blood brothers och när jag först hörde Face in the sand från nya plattan trodde jag nästan att denna favorit inkluderas på skiva igen. Att låna så mycket från sin egen bakkatalog är nästan fånigt Steve Harris!

Tillbaka till Bruce Dickinson. Gubbens sångröst är i en klass för sig och jag njuter av hans vokala insatser även på den här skivan. Utan honom hade ”Dance of death” varit en trött gubbriffande skitplatta. Rent musikaliskt är det som ni säkerligen förstått mest gamla tråkiga grepp och upprepning. Iron Maiden känns tröttare än väntat. Men allt det här gör som ni förstår ingen skillnad, fansen kommer likförbannat sluta upp som ungar kring en godispåse när järnjungfrun återigen tar de stora scenerna i besittning. Tur är väl då att det inte enbart är låtarna från ”Dance of death” som ska presteras.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Årets bästa 2011 enligt Mikael Mjörnberg
Världen blev med ens en lite tommare plats
Iron Maiden (2000-01-01)
Iron Maiden (2011-07-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner