Recension - Skiva
Efter en barndom dedicerad till gymnastik och BMX och många år i på våra breddgrader inte helt välkända rockbandet
Ours har det tillslut blivit dags för ett soloalbum från
Jimmy Gnecco. Ett album som snubben, som kanske mest är känd för att han anklagades för att ha plagierat polaren
Jeff Buckleys pryl efter dennes förtidiga frånfälle, tillägnar sin mor och där han besjunger sin barndom med ett nostalgiskt skimmer.
Gnecco har en tilltalande röst och klarar att använda den i flera olika lägen. Att han med sin falsett en gång i tiden pekades ut som en Buckley-imitatör är kanske inte så konstigt, men i mina öron ligger han närmare vår svenska motsvarighet
Moto Boy. Sättet att ladda den ljusa rösten med känslor är precis densamma de två herrarna emellan.
Samtidigt har Gnecco ett mörkare register där han pendlar mellan
Ron Sexsmith och
Rufus Wainwrights ruffigare stunder. Rösten är utan någon som helst tvekan Gneccos största tillgång på ”The Heart”.
För trots riktigt starka nummer som
Gravity,
Bring You Home och snudd på mästerliga
These Are My Hands är alltför många av de femton melodierna parenteser. Jimmy Gnecco laddar dem med beundransvärd känsla och integritet, men de får ändå aldrig riktigt det liv som man kanske hade önskat.
”The Heart” är en bitterljuv skiva med mycket känsla. Ett verk som visar att Jimmy Gnecco är så mycket mer än en man som försöker apa efter sina döda kompisar. Men jag nöjer mig nog ändå med att samla de finaste stunderna i en Spotify-playlist.

Kommentera
Inga kommentarer