Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

The Grand Opening
This is nowhere to be found, 2006
Skivbolag: Tapete Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-24
Hemsida: www.tgomusic.com

Jag hyser den största respekt för Avi Roig och hans projekt It’s a Trap! (www.itsatrap.com). Ett projekt som går ut på att leverera det senaste inom den skandinaviska musikscenen och introducera dess invånare på den internationella scenen. En amerikan som har snudd på gränsen till bättre koll på den svenska musikscenen än vad vi själva har. Fascinerande. Nu är det så att den gode Avi även ägnar sig åt att ge ut artister och band han tycker om via sin mp3baserade nätetikett, återigen under namnet It’s a Trap, och det är just där som jag för första gången snubblade över namnet The Grand Opening.

Det magnifika öppnandet är i det närmaste en enmansorkester stavad John Roger Olsson. Ytterligare ett tillskott i skaran multiinstrumentalt genialiska musikbegåvningar. Och lite av den känsla man får när man betänker myten om det ensamma och ständigt missförstådda geniet, präglar också ”This Is Nowhere To Be Found”. Det är ett ensligt och öde ljudlandskap som visar upp sig, Olsson lockar lyssnaren tätt intill sig bara för att sekunden efter släppa iväg besökaren på en egen upptäcktsfärd in i det själsliga.

”This Is Nowhere To Be Found” är en väldigt passande titel på denna samling av tio musikaliska verk. Om man då är som jag och i sann romantiskt anda alltid måste tolka in saker och ting i andra saker och ting. Just detta ”något” infinner sig aldrig när jag lyssnar på The Grand Opening. Många gånger finns det något som lockar precis i utkanten av periferin, något litet som kittlar i det bakre medvetandet. Men detta något slinker alltid iväg innan jag fått tag i det. Det är som att försöka fånga vatten med en öppen hand.

Ändå är det en skiva som har sina syften. Jag blir lugn och jag lyssnar intensivt på alla de små delar som utgör helheten i samtliga låtar. För det är mycket småpill, många små spår som flyter ihop till en bred stig. Kanske är det just denna lugna långsamhet som paradoxalt nog tillslut går mig aningen på nerverna? Kanske är det så att jag väntar på något som jag tycker borde lyfta men som tråkigt nog inte gör det alls? Vad det nu än må vara så vet jag det lika lite nu som när jag först tryckte i plattan i spelaren. Kanske kan du göra ett bättre försök?

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner