Recension - Skiva
Jag är en skeptiker, en nej-sägare som nästan alltid tycker att den envisa brölsången förstör postrock och hardcore. Men inga regler som inte har undantag och i det här fallet stavas detta
When Icarus Falls. När Diego Mediano klämmer i med sin kräksång (ja det låter bokstavligt talat som om han hukar upp sina stämband) får materialet på ”Over the frozen seas” ett sällan skådat lyft.
Paradoxalt nog är hård bland det sista jag skulle vilja kalla gruppen. Visst finns ett gäng mangliga partier i de tre låtarna, som samtliga mäter över tio minuter, det är inget att sticka under stol med. Men framförallt är When Icarus Falls en grupp som jobbar med stämningar. Trumslagaren Xavier Gigandet fingrar känsligt fram över pianotangenterna (ja, han jobbar dubbelt) och bygger i symbios med ängsligt plockande gitarrer upp audiella berättelser som saknar motstycke. Det är vackert, bitterljuvt och förtrollande.
Lättast är naturligtvis att tala i bilder när man ska beskriva sådan här musik och eftersom jag förtillfället läser John Ajvide Lindqvists Människohamn har jag lätt att se hur sexåriga Maja spårlöst försvinner i det vita vinterlandskapet till de här tonerna. Men otroligt mycket annat som är dramatiskt, sorgligt eller bara obeskrivligt vackert fungerar naturligtvis också. When Icarus Falls gör vad så många andra grupper önskar att de kunde. De hittar nerven i musiken och har utöver det en sångare som verkligen tillför något. Som sannerligen hittat sin form.
Det här är det bästa som släppts inom postrock/hardcore/metal på år och dagar och då har en sann skeptiker talat.

Kommentera
Inga kommentarer