Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Yeah Yeah Yeahs
It’s Blitz!, 2009
Skivbolag: Universal
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-09-02
Hemsida: www.yeahyeahyeahs.com

Jag skulle med all säkerhet kunna skriva hela den här texten om hur otroligt jäkla övermänskligt häftig Karen O är. Men det vore förstås något orättvist mot de inte fullt lika coola bandmedlemmarna. Texten som sådan blir nog dessutom mer rättvis mot skivan, om den inte bara innehåller 2500 tecken om min fixering vid sångerskan i Yeah Yeah Yeahs.

Något har hänt. Le Tigre är ett av de band som dyker upp i tanken vid en genomlyssning av ”It’s Blitz!”. Det är mer disco än vad bandet presterat förut, fortfarande slamrigt något parti här och var men inte ens nära i paritet till det tidigare soundet. Mer neonljus och åttiotalspop, än skrikig, kraftfull musik-i-hundranittio-rakt-in-i-väggen. ”Dance, dance, dance till you’re dead” lyder en rad i Heads will roll, och det stämmer överens med den del dansgolv som återfinns på den här plattan. Sådär som svenska The Sounds lät på debuten, och kanske även gjort alltsedan mitt intresse för bandet dog ut.

Det här är bara lite coolare, men det är inga stora marginaler vi talar om. Då gillar jag bättre de små stunderna när musiken frångår de mest påtagliga syntslingorna, som i Dull life. Här låter Karen O så ångestladdad som jag önskar att hon alltid gjorde, och bandet får göra mer av det de är bäst på. Sången känns för övrigt bättre rent kvalitetsmässigt och får ta plats istället för plötsliga utfall och primalskrik. Bra må så vara, det är inte särskilt kul. Musikerna är väl kanske tajta, men de är oftast så otroligt anonyma och liksom på samtliga spår känns det nyss nämnda alldeles för bra producerat för att bli särskilt spännande. Som att ta fram den största av tänkbara nagelfilar och jämna till allt som skaver någonstans, precis det som jag gillade hos Yeah Yeah Yeahs.

Här finns inte någon nerv att tala om, utan det är mer finstämt och i långa partier riktigt stillsamt. Så det är alltså det här som händer när bandet sitter insnöat i en gammal lada, och av en slump råkat ha med sig en gammal keyboard köpt på Ebay. Man gör i grova drag fem spår lättsvald discomusik och fem där jag bara vill sitta inomhus, under en filt och med en varm tekopp som sällskap.

Lagom kitschigt och trevligt förvisso, men det är som förhoppningsvis framgått inte vad jag eftersöker när det gäller Yeah Yeah Yeahs. Mitt minne av bandet är att det är laddat, nära elektriskt utflippat på scen och att jag imponerades av hur en trio kunde larma så pass bra. Nu har man valt en ny inriktning, inget fel i det per automatik, men den faller inte mig särskilt väl i smaken. En besvikelse till skiva, och inte ett enda riktigt minnesvärt spår. Fast kanske lika besviken är jag för att behöva uppleva hur en otroligt jäkla övermänskligt häftig sångerskas lyskraft, inte längre alls kräver något UV-skydd.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner