Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Alibi Tom
Scrapbook, 2008
Skivbolag: Leon music art fashion
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-09-25
Hemsida: www.alibitom.com

Det snygga omslaget ger mig höga förväntningar redan innan jag börjat lyssna. Det liksom lyser om just den skivan bland de andra i recensionshögen och förhoppningar tänds om musik i gränslandet av Sigur Rós. Det är det inte. Inledande Fire är istället garagerock a lá The Strokes. När sedan halva Bullet strömmat ut ur högtalarna är jag säker. Julian Casablancas har hittat ett nytt band, nu när Albert Hammond Jr är upptagen med solokarriär. Fel igen, känner jag under nästa låt och i förvirring konsulteras konvolutet. Idel svenska namn. Kunskapstörsten leder vidare till myspace, och… ja, vad ska man säga? Alibi Tom är från Göteborg, staden jag bor i och därför tycker att jag borde ha någorlunda koll på.

Med de frågetecknen utredda fortsätter skivan. ”Scrapbook” låter precis som vad namnet antyder, en klippbok av låtar. Ömsom mer akustiskt och stämningsfullt, melankoliskt om du så vill, ömsom mer falsettsång, elektriskt och lite skitigt. Spretigt och utan någon märkbar röd tråd, vilket skulle kunna vara enerverande och förstöra hela intrycket. Men inte när det är så här roligt att lyssna på. Jag sitter verkligen med spänning och väntar på vilken vändning nästkommande låt ska ta. I grunden är musiken en enkel uppsättning med gitarr, bas och trummor, som här och var kryddas med stråkar, piano och blåsinstrument. Bitvis fantastiskt i all sin enkelhet, som de sorgsna gitarrslingorna och bakgrundslallandet i Autumnal equinox, för att ta ett exempel.

Att nämna liknelser med annan musik och andra band som går att spåra hos Alibi Tom känns lite övermäktigt och skulle lätt kunna utmynna i en hysterisk och intetsägande namedropping. Men för att förkorta låter det som [infoga valfritt brittiskt slyngelrockband], i Drugs of our time som Beatles, men kanske allra oftast som Mando Diaos första. Sången har på flera låtar likheter med Björn Dixgårds, men till skillnad från dennes band verkar Alibi Tom helt sakna det tröttsamma självhävdelsebehovet.

”Scrapbook” växer dessutom efter ett par genomlyssningar, när allt fler små detaljer och utsmyckningar kan noteras. Det är dock lite ojämnt emellanåt, och med vissa svagare låtar blir inte betyget det högsta. Men skivan är fullt tillräcklig för att anglofilen i mig ska vakna till och vilja gå och dricka öl på puben. Tyvärr spelar de sällan lika bra musik som Alibi Tom där.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Alibi Tom (2011-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner