Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

We Insist!
Oh! Things Are So Corruptible, 2008
Skivbolag: Exile On Mainstream
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-03-29
Hemsida: www.myspace.com/weinsistband

We Insist! är ett franskt band som har funnits sedan 1996, och nu släpper sitt femte album. Om bandnamnet är hämtat från Max Roachs klassiska platta (”We Insist! Max Roach's Freedom Now Suite”) är svårt att veta, men jag får vissa hintar om att så kan vara fallet, då bandet delvis består av en blåssektion på två pers.

Men detta är inte jazz. Nej, det är rock. Skivbolaget föreslår att de går under etiketten ”experimental rock”, men det är jag nog inte beredd att hålla med om. Jag hade snarare slängt dem på mainstream rock/pop/metal högen, om det nu kan tänkas finnas en sådan.

Nej, rock blir inte experimental bara för att det dyker upp två saxspelare lite då och då, det krävs lite mer… experimenterade än så. We Insist! säger sig ha influenser från bland andra King Crimson, Primus, Queens of the Stone Age och Zappa. Vidare säger de om sin nya skiva; “…most importantly, you will travel in a moon-like weird and psychotic landscape, with David Lynch as your guide as you walk through twelve blurry and dazzling tracks.”´

Ja, det låter experimentalt och flummigt. Men den där resan blir liksom aldrig av. Jag kommer aldrig i närheten av någon blast off, jag ser inte ens någon rymdraket. Alla låtar rullar ihop sig till en, och kanske det är det som är den Lynchianska dimensionen av det hela? Har jag i själva verket varit på en främmande och förvirrande resa, som på grund av tolkningsproblem packats ihop till en tråkig liten enkelspårig resa i mitt huvud? Svaret är nej. Det enda resa jag gör är när jag, efter skivans 49 minuter, reser mig upp från soffan.

Många band, eller om det är deras skivbolag, verkar lida av någonting som gör att de tar till storartade och magnifika ord och formuleringar för att beskriva sin musik, något som nog oftast resulterar i bakslag snarare än framgång.

We Insist! Har en del Primus-influenser, och en del Zappa har de säkerligen lyssnat på i sina dagar, men mest av allt låter bandet som System of a Down. Det är snabb, hård rock, och ständiga abrupta avslut och konstiga temposkiftningar där sångaren, Etienne Gaillochet låter väldigt likt System of a Down sångaren Serj Tankian, i sin rapsång.

De stunder som saxofonisterna gör sig hörda är lätträknade, och dessutom alldeles för korta. I två låtar där de inte kompar, får de gå loss lite grann, vilket är härligt, men ett jazz-freakout i sådär 20 sekunder är nästan bara irriterande kort.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner