Recension - Skiva
Det brukar vara så att grupper som försöker för mycket när de slår igenom
blir tvungna att förändra sig med tiden.
Private
Angus debutalbum ”The tragical misery tour” som kom för några år
sedan var väldigt tillrättalagt, helt i linje med vad som låg i tiden. Det
hade inte funkat idag, så mycket har gruppen begripit.
Med två nya bandmedlemmar har de istället sadlat om och slagit in på
ett retrospår. Rent spontant: det känns både sökt och en aning desperat.
Private Angus framstår som ett gäng utan någon egentlig inriktning eller
mål. Ett band som gör det som passar för stunden. Den röda tråden de två
skivorna emellan är en längtan efter rampljuset vilket lämnar en aning
fadd eftersmak.
Ser man på ”Holmby Hills” som fristående skiva kan dock inte sägas
annat än att bandet fått till en stilig retrokänsla. Det är rock n’roll
som den spelades för många år sedan mixat med en skönt poppig nerv som
garanterat hämtats från
Franz Ferdinand och
dess gelikar. Någon låt här eller där på ett blandband (jo jag vet att
ingen gör sådana längre, men jag gillar termen) hade definitivt inte
smakat dåligt.
Men ändå, hela prylen från omslag och klädval till musikalisk
inriktning känns en aning påklistrad. Private Angus känns inte som det
sanna retrogänget och ska sanningen fram helt och hållet är det inte många
låtar på ”Holmby Hills” som står ut. Skivan är en helt okej ljudfasad av
popsmart rock, men den saknar hitar. Något Private Angus fortfarande är
tillräckligt kommersiella för att vara i skriande behov av. Herrarna får
nog finna sig i att söka vidare efter en fungerande stil på en eventuell
tredje fullängdare.

Relaterat
Private Angus (2006-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer