Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Intervju

John ME

I samband med Popstad 2004 skulle Motorhomes ha spelat i Huskvarna Folkets Park. Då valde sångaren Mattias Edlund att hoppa av bandet. Fem år senare ställde han sig i alla fall på folkparkens scen. Nu med en solokarriär under aliaset John ME i ryggen. I samband med detta berättade han för Joyzine om tiden som gått, inspirationen och att var sak har sin tid.

Solen gassar utanför den gamla fina Teaterladan i Huskvarna Folkets Park och ett par svettpärlor glänser i pannan på John Mattias Edlund, alias John ME, när han slår sig ner i den minimalt tilltagna logen för att pusta ut. Minuterna tidigare har han med någorlunda framgång försökt slita folket från solen och in i ladan för att bevittna hans sirligt utmejslade popmusik.
– Det kändes bra, konstaterar han och proppar munnen full med gröna vindruvor.
– Du vet, det var en tidig spelning men det kom mer folk än jag förväntade mig. Även om man vill gå och kolla på någon går man ju hellre på kvällen, sådan är jag själv i alla fall.
Just den här Teaterladan är annars ingen nyhet för John ME. Som bördig från Jönköping har han besökt den både som publik, men kanske ännu viktigare, tillsammans med sitt tidigare band The Motorhomes. Ironiskt nog var det just här i Huskvarna Folkets Park som gruppen skulle ha framträtt i samband med P3 Popstad 2004, men hastigt tvingades ställa in när Mattias efter mycket grunnande bestämde sig för att lämna orkestern. Sedan dess har det varit tyst om honom...fram tills nu.

Tacka knegen för musiken
Nu har John ME kastats tillbaka in i rampljuset, Love is my drug har blivit en riktig hit och den välklädde sångaren med den vackra rösten turnerar igen, men vi kommer dit. För att förstå dagens Mattias Edlund måste vi nämligen backa bandet en smula och belysa vad som egentligen hänt under de fem år som förflutit sedan The Motorhomes sa tack och hej och sångaren försvann tillbaka in i anonymiteten.
– När jag väl fattade beslutet, just där just då var det skitsvårt i och med att det involverade fyra andra snubbar och det var inte så att jag bara var kompgitarrist och utbytbar. Det var ett svårt beslut, men det var rätt, konstaterar han medan han fortsätter att mumsa vindruvor. Samtalsämnet är naturligtvis avhoppet från Motorhomes.
Istället för att flacka omkring med ett växande popband slog han sig till ro med familjen och började som vilken Svensson som helst hanka sig fram på vardagliga arbeten. Men musiken försvann aldrig ur hans liv, efter ett tag plockade han upp gitarren igen. På nätterna smög han ut i sin hemmastudio och fortsatte att spela. Jag frågar honom vad det var för tankar som rusade genom huvudet när han satt där i mörkret och komponerade.
– Natten är ju ganska långsam så det rusade inte så mycket, det smög på, reflekterar han. Jag var hemma på kvällarna och så började jag rigga lite ute i ett förråd utan att ha någon direkt plan. När alla hade lagt sig smög jag ut och satt där. Tankarna jag hade då var bara att det var gött med det här akustiska mitt i natten, när man hör varenda ljud och kan göra väldigt spröda akustiska låtar med jättemycket känsla och nära sång. Jag skulle lägga upp på det på Myspace, det var på en väldigt låg nivå.
Att han över huvud taget hittade tillbaka till musiken har uppenbarligen en del med vardagsknegen att göra.
– Jag gjorde ju det här med Motorhomes rätt länge och höll bara på med musik så när jag hade lagt det åt sidan ett tag och gjorde vanliga grejer som blev ganska enformiga sögs jag till gitarren och pianot. Jag tror att det har gjort att jag börjat brinna på nytt, att lågan har flammat upp. Ur tristess föds det kreativitet. Man vill, man är sugen, man sitter på jobbet eller vad man nu gör och längtar hem till studion. Man hör stråkar och grejer i huvudet som man bara måste testa. Är man ledig på dagarna och bara kan sitta vid datorn och spela in då blir det att man gör en trumloop och sen kollar man mail eller surfar runt planlöst, men när man får längta efter 2-3 timmar mitt i natten, där och då måste det hända, då blir det något speciellt...

Sparka upp dörrarna
En tysk man som visar sig vara ...and you will know us by the trail of deads (ett annat av banden som lirar på festivalen) chaufför sticker in huvudet i logen och lovordar John MEs spelning. Om det är just Love is my drug-låten eller hela akten i sin helhet (John ME är mycket medveten om att han delar publiken i två läger genom att ha en hitsingel som inte riktigt följer samma linje som resterande material på debutalbumet ”I Am John”) lyckas jag aldrig reda ut, men han lämnar sin adress i förhoppning om att få en platta med posten och lullar sedan vidare i Teaterladans inre.
Allt detta hade emellertid inte inträffat om inte sångaren tillslut insett att materialet han petat ihop där hemma var riktigt starkt och testat skivbolagsmarknaden. Intresset var givetvis stort och grädden på moset blev en hitsingel som komponerades tillsammans med Pär Wiksten från The Wannadies. Love is my drug någon?
– Han och jag skrev lite tillsammans. Jag hade gjort en massa låtar och hade kunnat lägga ut dem på Myspace och ha en liten Myspacekarriär, men jag var så sugen och kände att jag verkligen ville göra det här så stort jag bara kunde. Jag ville sparka upp dörrarna. Jag pallar inte att försöka breaka lugnt och sakta Myspacevägen, hur många är det egentligen som lyckas den vägen? frågar sig Mattias Edlund retoriskt.
– Jag skrev med Pär, för han har ju hitsinne, men det blev aldrig riktigt bra eftersom jag styrde för mycket när vi skrev. Det blev väldigt likt mina grejer. Då sa jag till honom att: skriv en hit, skriv en vers eller en refräng eller någonting och skicka till mig så jobbar jag vidare, då styr jag det inte när vi väl sitter där med gitarren. Han skickade en demo på Love is my drug och jag hörde ju direkt att det här kan bli en sinnessjuk singel. Jag tyckte att den passade mig och jag tyckte det var rätt coolt för jag älskar Feist, hon är en fantastisk artist och kan göra jättespröda fantastiska akustiska sorgliga låtar och i andra vevan köra värsta discodängan. Så jag gjorde den och det har ju gått enligt planen, konstaterar han med ett skratt.

Aldrig mer hotellrum i Berlin
Vindruvorna tar slut, men värmen i ladan är konstant och Mattias fortsätter glatt att prata medan amerikanska indietrion Au Revoir Simone börjar soundchecka och sedermera också inleder sin konsert på scenen utanför. John ME må vara tillbaka i musikbranschen och rampljuset, men den här gången är det under helt andra premisser än när det begav sig med Motorhomes.
– Jag längtade inte tillbaka till branschen, förklarar han eftertänksamt. Men jag lärde mig mycket förra vändan. Nu är det lättare eftersom jag inte tar någonting lika allvarligt. Musiken tar jag på allvar, men inte branschen. Jag känner till fallgroparna, jag har lättare att prata med folk för jag vet vad de tänker och hur spelet fungerar. Förr var man smickrad och gjorde tummen upp vad som än erbjöds. Nu gör jag bara sådant som jag vill göra och tycker är kul. Sådant som kan leda till något.
Det innefattar inte månadslånga turnéer och långa perioder där han tvingas lämna familjen i sticket.
– Jag sa till polarna att om vi pratar om mig i tredjeperson så får John ME jättegärna åka på världsturné, men helst bara skivan, jag stannar helst hemma. Jag tänker inte göra grejen planlöst som vi gjorde med Motorhomes. Vi åkte bara iväg och så hade inte skivan släpps, det fanns inget underlag, vi spelade för tomma lokaler och vad var det bra för? Nu får skivan åka först och är det någon som verkligen vill ha dit mig då kommer jag. Jag vill aldrig mer ligga en dag och slöa på ett hotellrum i Berlin bara för att, utan jag vill att det ska vara uppstyrt
Mattias Edlund kastar en längtande blick ut mot sin höggravida hustru som snällt sitter nedsjunken i en soffgrupp och väntar på sin make. För varje näsvis fråga jag ställer tvingas hon vänta ännu längre på den efterlängtade middagen i en av folkparkens andra byggnader.
– Hon är helt fantastisk, hon har pushat mig jättemycket för att göra det här och hon täcker upp hemma alldeles för bra. Det gör nästan så att jag känner att jag kan åka på saker fast hon kanske egentligen behöver hjälp ibland, säger sångaren kärleksfullt.

Undrar vad som hade hänt?
Musiken är tillbaka i hans liv på allvar, men familjen kommer som ni begriper av utläggningen ovan ständigt i första rummet för Mattias Edlund. John ME är viktig, men allt måste ha ett syfte.
– Nu gör jag inga idiotgrejer, säg att någon ringer och ber mig att ”åk dit och häng med dem, allt är betalt, lyxhotell och allting”. Hade det varit förr och jag varit 20 och spelat i Motorhomes hade jag dragit på allt, men nu är det snarare så att det är två dagar borta, nej jag hinner inte. Jag har liksom ingen tid med skit.
Men även om du är en mognare musiker idag, har du aldrig funderat på vad som skulle ha hänt om du stannat kvar i Motorhomes?
– Det är klart att jag har tänkt så. Nästan mer nu när jag har börjat spela mycket själv igen. När man är inne i det så tänker man lite mer att shit alltså, undrar vad som hade hänt, men det var inget bra klimat i bandet just då. Det hade gått rätt långt, men vi hade en grym platta på gång. Om vi skulle plocka upp tråden och ta de bästa låtarna därifrån och skriva lite nya då skulle vi kunna göra en grym comebackskiva.
Men det kommer inte att hända?
– Nej jag tror inte att det kommer hända. Jag kommer inte ta initiativet i alla fall...

Dela p Facebook Dela p Twitter

Av: Mikael Mjörnberg 2009-05-14
Foto: Peder Bergstrand
Hemsida: www.johnme.se

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner