Recension - Skiva
2002 Ã¥rs âThe Silent Republicâ var ojämn med ruggigt höga toppar och dess självbetitlade efterföljare som kom 2004 var tvärtemot, jämn utan nÃ¥got som riktigt stack ut. Bortsett frÃ¥n den hejdlöst fÃ¥niga dvddokumentären âLive, so farâ (tro mig, fula tyskor i string, torftiga tyska fylleskämt och svajig tysk handkamera är ingenting ni vill uppleva) har
Dark Age på ett eller annat sätt alltid handlat om kvalitet. De är doldisarna som aldrig fått något egentligt erkännande, men som träget kämpat på och gjort det bra.
âMinus Exitusâ fortsätter pÃ¥ den inslagna vägen. Det är fortfarande väldigt kvalitativ metal det handlar om och i botten ligger den stämningsfulla mjukisthrash som blivit signifikativ för bandet. Inte ens ett sÃ¥dant här gäng undergroundtyskar tycks dock helt ha undgÃ¥tt trendens vind. Visst har duktige brölaren Eike Freese alltid trallat rent i nÃ¥gra spÃ¥r, men den här gÃ¥ngen tar hans skönsÃ¥ngarambitioner steget fram i varje lÃ¥t.
Jag ska inte säga att det låter dåligt,
No way home är exempelvis en lysande låt, men Freese gör sig bättre när han skriker med pondus. Och även om Dark Age bitvis briljerar kan jag inte låta bli att tycka att utvecklingen är lite tråkig. I ett musikklimat där nästan alla numera kör med skönsång tappar bandet lite av sin särprägel, det som verkligen är Dark Age, när de låter sig svepas med av trenden.
Om det beror pÃ¥ en längtan efter en välförtjänt framgÃ¥ng som aldrig kommit eller nÃ¥got annat har jag ingen aning om, men faktum är att den lilla kursändringen gör att Dark Age aldrig nÃ¥r längre än till trean den här gÃ¥ngen heller. âMinus Exitusâ är kvalitativ och klart hörvärd, men hade kunnat vara sÃ¥ mycket bättre om Freese bara skrek lite mer. Den sköna Dark Age-prägeln finns kvar, men den har blivit en aning naggad i kanten. Till ingen nytta, tyskarna kommer inte bryta igenom med den här skivan heller.

Relaterat
Dark Age (2002-01-01)
Kiuas (2008-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer