Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Kaka
S/t, 2008
Skivbolag: Despotz
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-02-03
Hemsida: www.myspace.com/kakaricky

Det här självbetitlade albumet låter som hämtat från 2000-talets första skälvande år då band som, i tur och ordning, The Ark, Melody Club och The Mo slog sig fria från den där ständigt blåsiga staden i norra Småland. Soundet bär samma nyfikna sprallighet som var fallet när glamourpopen gjorde nya framsteg på plattor som ”We are The Ark” och ”Music Machine”. Inte så konstigt kanske. Kaka härstammar från brottsplatsen, var originalmedlem i Melody Clubs föregångare The Tambureens och blev sedan heltidspianist i The Mo.

Nu säger ni att jag letar efter beröringspunkter, att jag förväntar mig att det ska låta på ett visst sätt bara för att stamtavlan ser ut som den gör. Det kan vara sant till viss del. Men det går inte att komma ifrån att den popmusik de tre banden förespråkat bär ett visst signum och att detta signum även finns representerat när Kaka efter några år i tysthet går solo. Om det sen beror på att Växjö är ett trist ställe (lika tråkig som det spel Öster presterar?) eller inte lämnar jag obesvarat.

Men, även om Kaka tydligt visar vart han har sina rötter är han inte obekant med vad som har hänt på den svenska popscenen de senaste åren. Den elektrifierade indien har gjort ett stormande – och inte odelat positivt – inträde på scenen och smittat av sig en aning på Richard Karlssons, vilket hans riktiga namn är, låtskrivande. Jag kan tycka att det är lite synd. Den trendriktiga elektroindien tar lite udden av hans annars ganska pampiga poplåtar.

Med moderniteten kommer nämligen också en tämligen sparsmakad produktion. Vilket gör att exempelvis en låt som Lift me up står tämligen generad utan sin svulstiga kostym. En pampig låt utan pampig produktion? Det fungerar inte riktigt.

I några av kompositionerna fungerar det dock alldeles utmärkt. What a frame som anleds av ystra trumpeter är den perfekta kombinationen av gammalt och nytt 2000-tal och, tro det eller ej, bär en touch av Moneybrother. Där har Kaka hittat helt rätt. Likaså är det svängiga indienumret Dolls utmärkt och karnevalsstämningen i Poorly dressed in shitty weather gör sitt bästa för att tränga sig igenom högtalarmembranen.

Kaka har sina stunder. Men som helhet framstår uppbrottet från det förflutna och den nyfunna kärleken i trendkänslig indiepop en aning förvirrat. Karlsson hittar aldrig riktigt den riktiga nerven som hade kunnat göra solodebuten speciell. Jämfört med vad han var med och åstadkom i The Mo väger detta tämligen lätt.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Terrortory
Årets bästa skivor 2005

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner