Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Olle Nyman
Venture, 2008
Skivbolag: A West Side Fabrication
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-01-18
Hemsida: www.ollenyman.com

Första gången jag hörde Olle Nyman bör ha varit runt 2004 efter ett tips av en främling. Safe & Sound som låg uppe på Olles hemsida spisades dag ut och dag in; jag kunde inte få nog. Efter ett tag tröttnade jag på att bara kunna lyssna på en låt och mitt intresse dog. Därmed är det inte konstigt att det har gått mig förbi att Olle har fått skivkontrakt, dessutom på A West Side Fabrication, det berömda Skellefte-bolaget som var navet i hela den svenska swindie-vågen på 90-talet med band som This Perfect Day, The Wannadies och Popsicle knutna till sig.

Visst hörs det att Olle kommer från Norrland, och min bild av honom är att han vid 10 års ålder suttit hemma i en liten trästuga medan vinden blåst utanför och termometern gått sönder för att det är så kallt. Där har han lyssnat på Marvin Gaye, Bob Dylan och Tom Waits. Troligtvis är uppväxten något helt annat, Olle kanske till och med spelade fotboll, inte vet jag.

”Venture” representerar också det berömda norrländska vemod som band som Deportees och The Perishers är fanbärare för. Med skillnaden att Olle gör det i mer lågmäld och akustisk stil, och det kan också vara där skivans största nackdel finns. Det tänder aldrig riktigt till, utan känns mer som en jämntjock gröt och upptäckten av att jag inte har märkt att det har blivit ny låt på 20 minuter känns inte som något som du vill citera i en framtida pressrelease. Att låta Kalle Gustafsson Jerneholm från The Soundtrack of Our Lives producera tror jag kan ha bidragit till den grötiga ljudbilden.

Men visst tittar solen fram i stugan då och då också. Den i P3 frekvent spelade Don’t Let Those Bastards Reel You In är en kampsång för slagna och svaga människor på väg upp igen som sätter sig direkt, och refrängen har viss allsångspotential. Varningslampor börjar alltid blinka när låtar tar sig in i mitt hjärta så fort; det är oftast när låtar får kämpa för att tilltala mig som ett långvarigt förhållande kan uppstå. Vi får se vad som händer i det här fallet. Avslutningsvis är The Tower en lågmäld historia värd att citera:

”I’m so hurt
Inside cryin’
All this pain is wearing me out
So low & confused
Ashamed & afraid to die

There’s fire & ice
But nothing in between
And it seems like this
Is the worst place to be in

And I hope I’ll never feel
Like this again”


Det kanske inte var så bra i Norrbotten under 80- och 90-talet ändå?

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner