Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Demo

Wilhelm Lindh
No matter what they say
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-01-10
Hemsida: myspace.com/wilhelmlindh

Extremhårdrockare goes singersingwriter, kan det vara något det? Wilhelm Lindh är en 20-årig ung man som i alla fall har mod nog att pröva sina nya ur tristessen framvunna vingar. ”No Matter What They Say” är ett fyraspårsalster som andas lofi och naiv nyoptimism. Även om jag nästintill maniskt applåderar musiker som inte räds att ge sig ut på outforskat vatten, risken för att drunkna till trots, finns det ändå vissa kriterier som måste tillgodoses.

För det första måste alla delar gå fram. Jag antar att musiker och grupper i allmänhet skriver musik med avsikt att leverera en helhet, faller en del bort blir det hela gärna lite skevt. I det här fallet är det själva produktionen som lider av allvarliga brister. Sången faller nästintill bort, det hörs att det är någon form av röst som försöker förmedla något men vad detta är har jag ingen aning om. Allt jag hör är ett basigt muller. Tur då att texterna följer med i konvolutet, om man är intresserad av texter vill säga. Vad som ändå kommer fram, när sången faller bort, är gitarrspelet. Vilket i sig inte är helt upp åt väggarna tokigt vill jag påstå. Finstämmigt och vackert framplinkade toner och melodier, en god grund utan tvekan.

Det första intrycket kvarstår dock, goda intentioner men hopplöst fast i det naiva ”tänket” hos någon utan större erfarenheter inom området. Produktionen har jag redan nämnt, det kan jag ändå acceptera med tanke på att det rör sig om en demo, men musiken och sången förs även fram med ett stort mått av osäkerhet. När jag lyssnar på ”No Matter What They Say” hör jag en ung man som tänker alldeles för mycket och gillar att spela gitarr. Vad som följer naturlig är att han också vill sjunga till de små visor han skriver. Sjunga kan han, men egentligen vill han inte att någon annan ska höra. Därför denna osäkerhet när han väl bestämmer sig för att spela in.

Det finns nämligen inte ett uns självsäkerhet eller självklarhet i sången. Prestationen känns istället bara som något nödvändigt ont. Men givetvis är detta bara en vanesak. Även om Wilhelm Lindh kanske aldrig når fram till den stora singersongwriterrösten kan jag garantera att han med tiden, om han väljer att fortsätta, kommer att utvecklas så pass att rösten till sist kommer att komplettera musiken han skriver på ett positivt sätt.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner