Recension - Skiva
Nog för att det är mycket själ i den indie som dominerat popscenen de senaste åren, men ser man det krasst handlar det oftast om gnäll och satsning utan skyddsnät. Många är musikerna som skapat känsla genom att ge allt de har utan att egentligen ha särskilt goda förutsättningar. Nuförtiden är det okej att låta lite dåligt, att spela in under knappa resurser och leva efter en ”hellre än bra”-mentalitet. Det ska liksom vara så.
Just därför är
The Recons ep ”Earth is crying” extra välkommen. Skåneorkestern gör pop med stor själ genom att blanda upp den med just subtil rocksoul och är på ett och annat ställe inne och fingrar på mysigt baktaktsgung. Det låter bra, det låter äkta och själen bryter igenom utan att det blir så där jobbigt utstuderat.
Hela ”Earth is crying” bär på en svårdefinierad 90-talskänsla. Det låter inte som
Popsicle,
Brainpool eller
Leslies, men det låter som om det skulle ha kunnat spelas in ungefär samtidigt som de gängen huserade på listorna. Om ni begriper vad jag menar. Just den här känslan är väldigt positiv för The Recon, men den leder samtidigt till att det låter lite mesigt på sina håll.
”Earth is crying” har två sidor. I inledande
Where do you go har gruppen fått till en riktig rackare till hit och därpåföljande
Sing a song lämnar en god eftersmak. Men resterande två bitar är en aning profillösa. Som om gruppen har en god idé om vad de ska göra, men inte vågar löpa hela linan ut. Det låter lite ljummet, lite fegt.
Ändå är ”Earth is crying” välkommen. Något för er som vill att känsla ska komma ur skickligt musicerande snarare än trendvänligt uppmuntrad överambition.

Relaterat
The Recon ()
Kommentera
Inga kommentarer