Recension - Skiva
Ãr man ett mÃ¥ngÃ¥rigt
Candlemass-fan finns egentligen inget försvar till att inte införskaffa den här omkring tre timmar lÃ¥nga nostalgiföreställningen. Platsen var Kolingsborg i Stockholm den sista mars i Ã¥r och Candlemass stod pÃ¥ scen inte bara för att fira tjugo Ã¥r som band och för att introducera sin nya sÃ¥ngare, utan även för att ge de lojala fansen nÃ¥got utöver det vanliga. PÃ¥ scen tillsammans med bandet stod inte bara nyrekryterade Robert Lowe, utan även celebra gäster som Mikael Ã
kerfeldt (
Opeth), Mats Levén (
Krux) och JB från
Grand Magus. Men framförallt de gamla klassiska sångarna Tomas Vikström och Johan Längquist.
Givetvis är det en laddad stämning som rÃ¥der. Längquist, som sjöng pÃ¥ klassiska âEpicus Doomicus Metallicusâ, stÃ¥r (enligt uppgift) pÃ¥ scen för allra första gÃ¥ngen och nervositeten sitter som en aura omkring honom, ändÃ¥ levererar han pÃ¥ ett imponerande sätt. Vassast är dock scenproffset Levén och Ã
kerfeldt som gör
At the gallows end till en välljudande dödsviskning. Tomas Vikström som inte sysslat särskilt mycket med hårdrock de senaste åren har förvisso en utmärkt röst i behåll, men karln spelar luftgitarr konstant. Det finns inget så outsägligt töntigt som vuxna karlar spelandes luftgitarr. Jag skäms ögonen ur mig framför teveburken.
Uppenbarligen mÃ¥ste man se ut som en clown för att fÃ¥ fronta Candlemass i modern tid. Den gallskrikande fettklumpen till fejkmunk Messiah Marcolin entledigades och in kommer här istället tunnhÃ¥rigt lÃ¥nghÃ¥riga Robert Lowe. Att han ser ganska lustig ut fungerar dock utmärkt i kontrast till det i övrigt ganska mossiga gubbgänget och rösten är precis som hos flera av de andra herrarna som sjunger under kvällen utmärkt. Men sÃ¥ börjar han spela luftgitarrâ¦det röda kortet Ã¥ker i luften.
ÃndÃ¥, är du ett inbitet Candlemass-fan är det här sättet att göra upp med sin historia (Marcolin exkluderad, relationen till honom är väl minst sagt frostig) nÃ¥got du verkligen vill se gruppen genomföra. För er andra som likt undertecknad har respekt för gruppen men aldrig utvecklat nÃ¥gon kärleksrelation är tvÃ¥ timmars konsert en aning mastigt. Söldoom i all ära, men det är glädjen sÃ¥ngarna utstrÃ¥lar som är den största behÃ¥llningen.
Som bonus kommer en femtio minuter lÃ¥ng film som väl ska föreställa backstagedokumentär men som är erbarmligt dÃ¥ligt gjord. Ett band av Candlemass dignitet borde ha rÃ¥d att anlita nÃ¥gon som i alla fall kan lite om video- och dokumentärskapande. Har ingen en fjortonÃ¥rig son ens? Klipp- och filmmässigt är det en katastrof. Det finns en poäng med att inkludera filmsekvenser där det blir fel, där intervjuaren försöker ragga tag i intervjuoffer och kallprata, men inte om de gör att det framställer filmskaparna i sämre dager! Att filma i beckmörker utan extern belysning är ocksÃ¥ en god idé har jag hörtâ¦
InnehÃ¥llsmässigt är tanken fin, men utförandet inte helt lyckat. Mappe Björkmans (gitarr) fru springer omkring i kortkort och försöker intervjua sÃ¥ mÃ¥nga medverkande som möjligt. Hon är ingen större intervjuare och bitvis blir det för internt. Om trummisen Jan Lindh ofta är lös i magen eller varför Mappe själv är snyggast i bandet är inte intressant för oss som tittare. Bristen pÃ¥ journalistisk kompetens gör tyvärr att flera intervjuer blir larvigare och mindre matnyttiga än vad som hade kunnat vara fallet. Ãven om det givetvis förekommer ett och annat intressant klipp även under denna session.

Relaterat
House of Metal 2015
House Of Metal
Kommentera
Inga kommentarer