Joyzine
Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Live

The Pipettes
Herrgårn, Linköping
2005-11-24
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-29
Hemsida: www.thepipettes.co.uk

Det är upplagt för en helt underbar kväll i musikväg. Det eminenta bandet Billie the Vision and the Dancers har precis lämnat scenen efter en lika eminent konsert, nu väntar jag på de tre enligt ryktet undersköna damerna från regnet och ruskets England. 60-talets popkultur kommer få en revival ikväll, The Pipettes ska snart äntra scenen.

Snart nog dyker det upp ett gäng manliga småfilurer med instrument i händerna och gemensam dresscode, damernas backup har anlänt: The Cassesetts . Redan här börjar jag dock ana oråd, samtliga musiker ser högst kompetenta ut men har utstrålning som gråstenar. Till publikens stora förtjusning dyker så The Pipettes upp på scenen, för kvällen klädda i de karakteristiska svartvitprickiga klänningarna med röda band runt midjorna. Precis samma bild som man fått av bandet via pressbilder och intervjuer.

Tyvärr införlivas mina farhågor redan i det inledande numret, musiken är helt underbart fantastisk men framställningen känns patetisk. Det påminner mer om ”Spice Girls goes the 60’s.”. Upplägget är följande; vi har tre riktigt tjusiga damer. Vi har den blonda med en käck framtoning, den mörkhåriga med mystiskt djup blick och den intellektuella med glasögon och mer stram hållning. En för var smak. Givetvis finns det inövad koreografi till varje låt och samspelet med kompbandet existerar inte alls. Bandet spelar, damerna sjunger, punkt slut. Mellan låtarna bjuds det på lite småkäcka kommentar och fnissiga skratt.

Det blir en verklig konflikt här, musiken och främst musikaliteten är det inget fel på. The Pipettes kan sjunga så det står härliga till, körandet och stämsången är lika imponerande som den tjusar och smeker öronen. The Mamas and the Papas en gång till. Underbart. Men det känns fortfarande som om man tittar på en skivbolagsprodukt a la just tidigare nämnda Spice Girls eller Backstreet Boys. Det spelar ingen roll att damerna konstant byter plats och turas om att sjunga förstastämman, hela känslan av plasticitet och inövad akt är högst påtaglig ändå.

Förmodligen är det så att någonstans på vägen klev de storbolagstillsatta pojk/flick/popbanden (någon som kommer ihåg the Monkees?) över en gräns som har förstört det här med koreograferad popmusik. Det är därför jag känner en olust ikväll. Hade jag varit med på den gamla goda tiden, då kvällens retromusik inte alls var retro, då hade jag förmodligen varit av en helt annan uppfattning. Hade jag varit på en konsert med The Mamas and the Papas hade det högst sannolikt sett ut på samma sätt, bandet spelar och damerna sjunger samtidigt som de gör rörelser till musiken. Men med den massiva genomströmning av musik och liveuppträdanden man är vad vid idag känns det hela bara föråldrat och tråkigt. Jag kommer utan tvekan att köpa fullängdaren när den kommer ut men det tar nog ett bra tag innan jag går och ser The Pipettes igen.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

The Pipettes
Popadelica 2010 – Mellansnackens förlovade festival
The Pipettes (2010-05-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner