Recension - Demo
Det tycks blåsa kraftiga retrovibbar genom musik-Sverige. Aldrig har min postbox bombarderats med så många inspelningar som doftar dåtid på en och samma gång. Det tycks som om den oetablerade scenen fått dille på nostalgi och det är egentligen inte mig emot. Görs bakåtsniffande musik på rätt sätt blir det oftast riktigt delikat. Skrytsamma
Les Anges Perdues gör det sådär.
Senast jag hörde av orkestern var de ett powerpopgäng som ville vara coola rocksnubbar och därmed ödelade lite av sin charm. Den här gången har
The Hives-komplexen lagts åt sidan och soundet renodlats mer åt powerpop-hållet. Dock med en betydligt äldre känsla än på senaste inspelningen.
Men allt är inte pop som glimmar. Les Anges Perdues tycks ändå ha lite grus i ådrorna och klarar inte att helt och hållet spela väna melodier. Det vilar en nostalgisk känsla av
Ramones över de två spåren skivan bjuder. De poppigaste bitarna från punklegenden visserligen, men stämpeln finns omisskännligt där. Med lite mer smuts i ljudbilden och mindre kompetenta musiker hade Ramones-känslan varit total. Speciellt i inledande
Give me medication.
Jag har redan skrivit det om flera av retrobanden i år, men orden tål att upprepas. Det räcker inte med ett gammalt sound, man måste ha bra låtar också. Där brister Les Anges Perdues precis som de flesta andra.
Give me medication och
Front line lover är inte dåliga låtar. Men heller inte så spännande att man lägger dem på minnet.

Relaterat
Les Anges Perdues ()
Kommentera
Inga kommentarer