Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Tiger Army
Music from regions beyond, 2007
Skivbolag: Hellcat Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-08-07
Hemsida: www.tigerarmy.com

I följebrevet ombeds jag att gå in på Tiger Armys Myspace-sida för att titta på alla hängivna fans som tatuerat in bandets logga på diverse olika ställen på kroppen. Jag skakar oförstående på huvudet när ja scrollar i listan och tittar på person efter person som har det bevingade tigeransiktet förevigat på kroppen. Precis då jag knäckt mina fingrar och ska till att skriva en rejäl diss ångrar jag mig.

Minnet kommer tillbaka då man själv var ett hängivet fan. Jag hade mina band som jag dyrkade som ung (läs: yngre). Då betydde musiken allt, och kom det någon och förolämpade mina husgudar, ja, då kunde till och med en liten räka som jag tänka mig att slåss. Nu slapp jag det, och jag gick aldrig så långt att jag gaddade in något på min egen hud, men jag har vänner som har gjort det. Nu vet jag inte om en heltäckande Eddie på vänsterarmen är så vansinnigt snyggt, men det är ett satement.

Amerikanska Tiger Army verkar ha samma påverkan på folk idag som mina egna favoriter hade på mig då. Och som ett riktigt fan är man redo att svälja nästan vad som helst, bara det kommer från ens idoler. Jag, som inte är en hängiven Tiger Army-fan är lite mer kräsen. Vid första anblick kan jag inte alls förstå hur man ens kan bli ett fan överhuvudtaget. Första halvan av ”Music From Regions Beyond” låter som en halvtaskig, och just det, amerikansk, punkplatta.

Det vill säga, man har hört det förut. Men sedan händer det något. Halvvägs in försvinner den där enerverande psychobillymusiken, istället ger sig Nick 13 och hans compadres in på betydligt mer lugna tongångar. Från punk till emopop, det är tvära kast om något. Men det visar sig ändå vara ett genidrag. New Order-flirtande As Cold Rain Falls är utan tvekan plattans behållning. Även om inte heller den här inriktningen är helt originell så gör sig Tiger Army betydligt bättre i emotappningen.

De tre avslutande spåren på skivan går ungefär i samma linje, den spanskdoftande Hechizo de Amor är även den en frisk fläkt. Tyvärr täcker det inte över det faktum att första halvan är bedrövligt kass. Mer fokus på hur de egentligen vill låta, punk eller emo, och jag tror att nästa alster kommer bli betydligt mer intressant.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner