Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

The Tangent
A place in the queue, 2006
Skivbolag: Inside Out
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-03-14
Hemsida: www.thetangent.org

Jag har full respekt för att The Tangent består av väldigt skickliga musiker och att deras mål inte är att skapa klassiskt uppbyggda låtar. Men ändå, det ringer en varningsklocka när skivan innehåller sju låtar och är hela 79 (!) minuter lång. Det brukar vara sådant som inte funkar på mig. Överdådig progrock som luktar unken svett och är mer invecklad än USAs demokratiska system. Musik som försöker vara så svår och märklig som möjligt bara för sakens skull. Och visst är det väldigt mycket prog över ”A place in the queue”, men riktigt så illa som jag befarade är det inte.

Att The Tangent består av äckligt duktiga musikanter slås fast omedelbart och är ett intryck som sedan inte förändras under hela den långa speltiden. Ensemblen hanterar samtliga instrument (från simpla gitarrer till klarinett och mandolin) med bravur. Från början till slut bär det av på en uppfinningsrik progresa som långa stunder är ganska tillbakalutad, men som ibland springer iväg i ren artrock och Alice I Underlandet-estetik. Precis som väntat orkar jag en stund, men tröttnar sedan ganska snabbt. Det är lite oväntat då albumets sanna styrka visar sig. Plattan är mitt i sitt progflummande ett anspråkslöst bakgrundssoundtrack. Jag kan ha ”A place in the queue” spelande när jag arbetar utan att den på något sätt distraherar. Den skänker snarare ett skönt lugn.

Som kompositioner betraktade är dock styckena på den här inspelningen inte särskilt intressanta. Det dyker upp några hemtrevliga och tuffa partier här och var, men för det mesta är det ganska ljummet. Därav funkar det så bra som bakgrundsmusik. Det är märkligt att de duktigaste musikerna alltid envisas med att lägga sin talang på utdraget flummande. Om de här herrarna bara koncentrerade sig på att skriva riktiga rocklåtar, istället för att kasta sig ner i en progressiv gryta där allt från friformsjazz till ren pop ryms, skulle det kunna bli riktigt vasst. I det här utförandet dribblar bandet bort både sig själva och lyssnaren, även om de har bra idéer.

”A place in the queue” är musik för redan invigda, för en krets som aldrig kommer breda ut sig större än till några få riktigt inbitna. Jag kommer aldrig bli en av dem. Som sagt, full respekt för The Tangent, men jag skulle ljuga om jag sa att jag överväldigades av den här skivan.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner