Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Psych Onation
Symphony of death, 2006
Skivbolag: The Music Company
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-13
Hemsida: www.psychonation.se

Mina damer och herrar, här är vi verkligen inne och nosar på gränsen till total kalkon! Innan jag benar ut det hela lite närmare tänkte jag dessutom ge er lite matnyttig bakgrundsinformation som förmodligen gör den här sågningen ännu mer skadeglad.

Grunden i Psych Onation är de två gamla Lambretta-medlemmarna Petter Lanz (bas) och Marcus Nowak (trummor). När det var dags att släppa förstasingeln Mr President ville de och skivbolaget förmodligen visa för metalpressen att Psych Onation är ett hårt och coolt band. Som gjort för tidningarna att slösa utrymme på. Jag skriver som många redan vet även i Slavestate Magazine och de pressutskick som nådde mig den vägen kan inte omnämnas som annat än ytterst pinsamma.

Kortfattat var det som stod där att Psych Onation inte alls var ett lamt och klent popband som Lambretta, utan the real deal. Och att grabbarna nu gått vidare och satsade på riktigt hård musik. Kardinalfel gånger två! Att klanka på något man själv gjort för att vara häftig är bara korkat. Och att låtsas vara något man inte alls är, är bara patetiskt. För hur låter egentligen ”Symphony of death”?

Jo, vad Psych Onation bjuder på detta debutalbum är stel, platt och tråkig industrirock med försök till poprefränger och riktigt dålig sång. Hela skivan är en kompakt ljudvägg utan nyanser där fumlig elektronik smetas på som stora blaffor över de stelopererade riffen. Bandet försöker helt uppenbart spela lite på sitt radiovänliga förflutna och göra det i en hårdare version.

Det är ofrånkomligt att höra lite Guano Apes i musiken när det handlar om småaggressiv tjejsång. Det här är dock klasser sämre. Någon låt har en statisk uppbyggnad som känns igen från Marilyn Manson, men mest är det bara anonymt och väldigt ointressant. Psych Onation har skrivit en hel fullängdare utan att ha en enda bra låtidé. Jo okej, en låt – Save me – är riktigt bra.

För att spä på kalkonstämpeln sjunger Vilaivon Haglund riktigt dåligt. Hennes röst är bara gäll och saknar allt vad känsla heter. Halvtråkiga låtar som kanske ändå kunde ha blivit något tappar totalt all livslust när hon tar ton. Någon bättre borde väl den gamla Lambretta-firman ändå ha kunnat hitta?

Egentligen borde det inte vara något fel på musiken. Energisk och tung rock, med en hel del mer lättillgängliga passager är i teorin en bra idé, det borde fungera. Problemet är bara att Psych Onation gör det hela alldeles för dåligt, för ointressant. Och det värsta är att de förmodligen själva tycker att ”Symphony of death” är en grym, tuff och hård platta. Jag hoppas att Sveriges fjortisar har bättre smak än att gå på den här niten så att den förmodade hypen faller platt.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Patrick lantz, 2011-11-15 18:29:20 (82.145.211.33)

Du e en riktig expert.hörs ju klart och tydligt.jävla pajas..deras musik ger mej massor.men du e en riktigt duktig besserwisser.lycka till då.

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner