Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

No Rules
Where we belong, 2006
Skivbolag: No Rules Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-02-20
Hemsida: www.norulesmusic.com

Ett viktigt råd som ofta framförs till satsande demoband är att verkligen tänka över vad de skriver i sina biografier eller andra papper som skickas till skivbolag, management och journalister. Historier om hur bandmedlemmarna möttes, hur de bytt ut en gitarrist hit och en basist dit undanbedes å det strängaste. Det är inte det minsta relevant när man tar sig an ett okänt gäng. Istället bör fokus läggas på musikaliska referenser, mål och ambitioner.

Nu är No Rules visserligen inte att betrakta som demoband, men det är ändå ett tämligen okänt gäng som är någorlunda fräscha i bandfloran. Följaktligen är jag inte det minsta intresserad av att läsa om hur bandmotorn Tommy Magnusson satt på sin kammare och skrev låtar för att sedan hitta sina bandmedlemmar i blekingska småkommuner. Det är fullkomligt irrelevant. Den snett klippta (och därmed svårlästa) pressreleasen gör mig negativt inställd till No Rules redan innan skivan spinner. Så pass rutinerade herrar (Magnusson blir 52 i år) borde veta bättre.

Lyckligtvis visar No Rules att skenet kan bedra. De är betydligt bättre på att skapa musik än på att presentera sig själva. ”Where we belong” är en händelserik och nyanserad utflykt bland symfonirockens storheter. Det luktar Journey och Genesis, ja rent av lite Rainbow vissa bitar. Symfoniska synthmattor skapar en filmisk (jag tänker Narnia) stämning och Magnusson visar sig vara en talangfull gitarrist.

Att det är just Magnusson som är hjärnan är tydligt. Han spelar allt utom trummor och sången överlåts åt en stabil herre vid namn Olof Gustavsson. Låtmaterialet skvallrar dock om att det till stora delar är en one man show. Likheterna kompositionerna emellan visar att det är en och samma hjärna som haft sista ordet.

Tur då att hjärnan tycks ha god smak. Majoriteten av bitarna på ”Where we belong” är lättrallade och medryckande. Kanske inga hitmelodier för historieböckerna, men ändå hemtrevliga symfonistycken. I slutändan överskuggar det skönt nog ett så osexigt fakta som att herrarna vid sidan av musiken jobbar på det lokala sågverket (eller hur de nu vill att vi ska översätta ”wood factory”).

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner