Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Olle Ljungström
En apa som liknar dig, 2000
Skivbolag: Warner Brothers
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.myspace.com/olleljungstrom

Olle Ljungström har trots sin ringa ålder länge varit en del av den musikmedvetne svenskens inre. Liksom de flestas kännedom om Evert Taube och Julio Iglesias har även Olle alltid funnits där. Bakom draperiet men än dock klart synlig.

Som debutant i bandet Reeperbahn år 1977 började en lång karriär som fick sin rejäla vändning först nu, 23 år senare. När Warner Brothers fick nys om honom som ännu en ny guldkalv började reklamkampanjerna rulla och snart visste även mainstream-Lisa vem Olle Ljungström var. Turligt nog har detta känsliga globaliserande av artister inte påverkat hans musikalitet nämnvärt. Istället borde man kanske se det positivt: WBs insats har breddat dörröppningen in till Olles koja där han stillsamt sitter och sjunger i en rosa fåtölj.

Olle Ljungström kämpar i kriget mot sig själv om sin röst. Han låter onekligen kvinnlig med sin smygande stämma som må vara originell, men inte är han någon tonsättare direkt i ordets rätta bemärkelse. Musiken är skriven av en man vid namn Heinz Liljedahl, förutom tre av spåren som Olle lyckats komponera själv. Vad som är genomgående för dem är en sövande stillhet och ett upplyftande lugn. Allt är avskalat och enkelt och tanken är istället att han skall lägga sin starka taccokrydda till röst på musiken. Dessvärre förtas glädjen om och om igen av den orena sången. Han missar ungefär var tionde ton och även om det är skönt att lyssna till blir resultatet ändå något kväljande. De som inte stör sig på oren sång har mycket att vinna, men för övriga må det ändå utfärdas en liten varning.

Nästa problem är texterna. Han lyckas genomgående sätta en töntstämpel på sina litterära verk som ändock delvis är mycket underhållande. I låten Ett lalalallande liv går han helt enkelt över den rödmarkerade linjen och försätter sig själv i samma gunga som dagisbarnen. Det är onekligen något otaktiskt att rikta sig mot en vuxenpublik med sådana texter.

När man på det här viset har levererat kritik på ett lika smekande sätt som Olle leverar sina karakteristiska texter kan det kanske bli läge för lite optimism. Arrangemangen är mycket genomtänkta, vare sig det är Heinz Liljedahls, Olle Ljungströms eller producentens förtjänst. Fioler och akustiska gitarrer får tanken att flertalet gånger fara till en folkfylld gränd i Aten, där skymningen faller en vacker sommarkväll. Till en början ville jag skriva att Olle förstörde sommaridyllen med sin feminint äcklande röst, men tiden har gjort sitt och sådana påhopp känns inte längre lika angelägna. Kanske är han bara den lycksökande gatumusikern som fortfarande prövar sina orala vingar gentemot en stillsamt klingande gitarr. Kanske kommer han bildligt stanna kvar på gatan under hela sin karriär, vem vet?

Hitsingeln En apa som liknar dig har profil och påminner lite om mainstream-Lisas bästa kompis Patrik Isakssons verk, men saknar dennes smutsighet. Produktionen är vacker och får enligt säkra källor ytterligare en dimension när han framför den live. Texten är även den trivsamt kryptisk och går liksom alla andra texter i cd-konvolutet att läsa som poesi vid sådana behov.

Det avslutande spåret har Olle skrivit själv och är likväl skivans enda avskum. Låten är brötig och okontrollerad och därmed har han släppt allt det som han byggt upp under skivans gång. Om man programmerar bort det sista spåret i stereon eller river ut det från skivan med ett lämpligt tillhygge är valfritt, men så länge man håller sig till skivans dominerande spår byggs den rätta atmosfären upp bit för bit och känslan av att vara ett med musiken blir lätt påtaglig.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Relaterat

Årets bästa skivor 2009
Andreas Söderlund
Olle Ljungström (2009-08-15)
V/A (2008-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner