Recension - Skiva
Kalifornien-gökar som säkerligen gjort sin beskärda del av besök på Sunset Strip, turnerat tillsammans med gamle
Guns n' Roses-trummisen Steven Adler och besjunger hur galet livet kan bli när man festar.
Ja, det kan naturligtvis bara röra sig om en specifik musikstil och låta på ett speciellt sätt. Men till skillnad från så oändligt många andra band inom den här urvattnade, bajsnödigt töntiga formen av hårdrock där form och image för det mesta går före starka låtar, så navigerar
Hotel Diablo snyggt bort från det stereotypt klyschiga. I alla fall delvis.
Den hårdrock som gruppen presterar på ”The Return To Psycho, California” är förvånansvärt chosefri och befriad från överspel. Hotel Diablo spelar på den förutbestämda partyimagen, men gör det subtilt och utan att det slår över. Dessutom vågar de ha lite smuts under naglarna. Man är visserligen inte fullt lika hårda, men långa stunder känns våra svenska
Hardcore Superstar som en lämpligare referens än många av gängets Los Angeles-bröder.
Låtmaterialet är starkt utan att vara helt överväldigande. Möjligtvis kan man anmärka på att den i det stora hela angenäma sångaren som kallar sig Stitch (ja, som ni märker är det inte helt klyschbefriat) tar i lite för mycket i vissa partier. Han har en behaglig röst, men låter lite ansträngd när han ska upp i de högsta partierna.
Det manifesteras av covern på
Oasis gamla monsterhit
Wonderwall som smygs in mot slutet. Musikanterna gör den till en alldeles fantastisk liten bit hårdrock samtidigt som Stitch kraschar skeppet genom att bara låta fullständigt vilsen i sina försök att tuffa till guldklimpen.

Kommentera
Inga kommentarer