Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Marty Friedman
Tokyo Jukebox 2/Bad D.N.A., 2012
Skivbolag: Verycords
Av: Sebastian Norling Rauhala
Publicerad: 2012-08-26
Hemsida: www.martyfriedman.com

Den flinke gitarristen Marty Friedman har hållit sig sysselsatt sedan utträdet ur Megadeth. Bandet som han skapade musikhistoria med i och med album som ”Rust in peace” och ”Countdown to extinction”. Han bor sedan länge i Japan, där han är lite av en superstjärna extra allt; författare, programledare och skådis bland annat. Han har även samarbetat med diverse artister inom landets j-pop- och j-rockgenrer. Det är tio låtar av de genrerna han har valt att tolka på ”Tokyo Jukebox 2”, som utgör ena halvan av detta dubbelalbum som släpps exklusivt för Europa (båda albumen har släppts i standardversioner i Asien).

Är du inte insnöad på j-pop och j-rock lär inte originalversionerna av låtar som Yeah! Meccha holiday och Aitakatta vara bekanta (utan att vara respektlös mot japansk kultur, men det är kassa skitlåtar av kassa skitartister som Aya Matsuura och AKB48), varför ”Tokyo Jukebox 2” vid första lyssningen låter som den ordinära sortens instrumentalrock-skiva som innehåller mycket uppvisning och örongodis för de tekniska gitarristnördarna.

Har du dock innan dess lyssnat på originalversionerna och därefter Friedmans tolkningar, så låter det dock fortfarande som en instrumentalrock-skiva med mycket uppvisning och örongodis för de tekniska gitarristnördarna. Marty Friedman lirar sångmelodierna på gitarr och blandar muskulösa riff och bländande solon som bara Marty Friedman kan.

Dubbelalbumets andra halva utgörs av ”Bad D.N.A.”, som utgörs av tio egna låtar och ett oväntat coverval; Andrea Bocelli:s paradnummer Time to say goodbye, som dock inte låter mer upphetsande än andra distade gitarr-tolkningar av popballader. Då är Martys egna skapelser desto mer intressanta; förstaspåret, den psykotiska Specimen som går från Formel 1-metal till industrislammer och tillbaks till förstnämnda. Weapons of ecstacy ger nostalgikänslor med sina Nintendo 8-liknande blippeffekter och Random star börjar med Marty som krämar ur bluestoner innan låten skiftar parti och börjar hamra betongriff. Men Marty vågar visa sin känslomässiga sida med Picture.

Instrumentalskivor tenderar lätt att tippa över till navelskåderi och bli klubben för inbördes beundran, men Marty Friedman lyckas hålla intresset uppe för det mesta. Även om det blir lite för mycket av det goda på båda skivorna.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner