Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Lambretta
The Fight, 2004
Skivbolag: Universal
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2005-02-09
Hemsida: lambrettarock.com

Kommersiell metal med poprefränger har på 2000-talet blivit något nytt och hett. Många band har insett att vill man sälja plattor får man skala av på attityden en smula och le in i kameran i alla fall någon gång emellanåt. Detta koncept har Lambretta uppenbarligen anammat helt och fullt. Viljan att spela hårt och vara tuff finns där, inga tvivel om det, men samtidigt står de på knä och vädjar efter höga försäljningssiffror. Varför?

Lambretta har genom åren levererat ett flertal refränger som etsat sig fast riktigt ordentligt. Sångerskan Linda var ute på äventyr för en tid sedan tillsammans med Infinite Mass i She’s a Freak. Dessutom kommer nog de flesta ihåg Bimbo och nu senast Kill Me från just ”The Fight”.

Lambrettas senaste album är fint producerat och känns välarbetat. Stråkarrangemang och stämmor smetar ovanpå det tunga kompet som går i klassisk Linkin Park-anda. Refrängerna är ofta slagkraftiga med bra melodier som känns lagom kaxiga. Jag tvivlar inte på att albumet kommer sälja bra, trots att gitarrerna är totalt överdistade i flera av låtarna.

Tyvärr känns dock Lambrettas musik inte särskilt trovärdig. Kanske är det kombinationen av och hårt och snällt som känns konstgjord. Det är självklart att man kan variera intensiteten i musiken utan att det behöver låta plastigt, men i Lambrettas fall känns det precis som om det har sålt sig själva till skivbolaget och de kommersiella radiostationerna. Det är häftigt men inte äkta. Låten Forgotten, ”den obligatoriska balladen”, tror jag till exempel inte att bandet egentligen vill spela. Hela konceptet blir liksom lite väl genomskinligt, trots att ”The Fight” egentligen är ett bra och välarbetat album.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner