Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Laakso
Mother, am I good looking?, 2007
Skivbolag: V2
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-05-08
Hemsida: www.laakso.nu

Vad håller Laakso på med egentligen? Försöker de skaffa sig någon slags crossovercred genom att bjuda in självaste Alladin, tillika svärmorsdrömmen, Peter Jöback, för att gästa Italy vs Helsinki? Kände de att de hade slut på idéer och behövde komma på något nytt, men ändå inte något som kunde tänkas väntat? Oavsett vilket så blev resultatet katastrofalt dåligt. Italy vs Helsinki låter som en andraklassens jullåt, precis innan sommaren, och just precis, Peter Jöback låter precis som han alltid gör när det handlar om jullåtar. Lika sötsliskig som en Slush Puppie som stått framme alldeles för länge.

Vilket är synd. För ”Mother, am I good looking” är ett beundransvärt försök att söka sig utanför ett redan etablerat sound och en något tätbefolkad nisch. Att titta bakåt i tiden i jakten på inspiration är ett lika gammalt knep som tiden självt, men att just välja 80-talet får det att ila längst min ryggrad. Mig veterligen har det inte kommit något vettigt ur det som skapades under detta hemska årtionde. Jag överdriver givetvis, men det ligger ändå en poäng i det. Att blanda indiepop med lättillgängliga 80-talselement går inte hem hos mig, ”Mother, am I good looking” skulle lika gärna kunna ha legat på albumtoppen 1986.

Det finns fortfarande kvar ganska mycket Laakso över denna Laakso-platta, vilket är en hiskelig tur. Hang Me in the Christmas Tree är en speedad liten historia som lika gärna hade kunnat vara med på ”My Gods” från 2005. Även Dancing Queen indikerar att ränderna sällan går ur en tiger. Så visst finns det potential, och det är aldrig fel att experimentera, bara att misslyckas med experimentet.

”Mother, am I good looking” är en halvbra platta. Eller halvt dålig för den delen. Slår man ut vad som kan behållas med rätta och vad som aldrig borde ha genomlevt låtsorteringen landar det hela runt fifty-fifty. Inte ens den mäktiga Markus Krunegård lyckas rädda vissa av låtarna (typ Västebron, I can’t Stop och den vedervärdiga Italy vs Helsinki) med sin något ortodoxa approach till sångteknik. Nej, nästa gång vill jag ha en större dos Laakso och en mindre dos 80-tal.