Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Vånna Inget
Allvar, 2011
Skivbolag: Heptown Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-11-13
Hemsida: vannainget.com

”Jag tar livet på för stort jävla allvar.”

Jag är egentligen ingen textsnubbe. Det finns väldigt mycket som jag lägger märke till i en komposition innan jag riktar fokus mot textstrofer. Men ovanstående rad hämtad ur skivans snärtiga titelspår golvar mig fullständigt. Det är poesi som så här i den grådassiga hösten (måste det regna varenda jävla dag?) känns som en klarsynt beskrivning av hur alldeles för många människor likriktar sina liv.

Nu hade jag givetvis inte hakat upp mig så enormt på textraden om musiken inte varit vass. Allvar är två minuter och tjugosex sekunders punkbriljans. En ödesmättad melodi som slår an flera strängar och är omöjlig att inte spela om och om och om igen, i jakt på att inte ta livet på så förbannat stort jävla allvar.

Att spela poppig punk med sång på svenska har blivit på modet. Gäng som Invasionen, Bruket och Tysta Mari har jobbat hårt med att sätta den melodidrivna myspunken på kartan och Vånna Inget sorteras ofrånkomligt in i samma fack. Men samtidigt tycker jag att den småländska orkestern har ganska mycket av en egen stil.

Utgångspunkten är enkel. Här krånglas ingenting till i onödan utan gänget attackerar sin musik med energi och låter popmusikens enkla melodier leda vägen. Sångerskan Karolina Engdahl har väldigt mycket karaktär i rösten när hon biter ifrån och matar oss med riktigt tänkvärt textmaterial. Hennes attityd är lite grädden på moset i den annars ganska snygga musikbrygden. Jag imponeras.

Inte sedan The Baboon Show släppte ”Punk Rock Harbour” sent ifjol har det kommit ett så bra svenskt punkalbum.