Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Pain
You Only Live Twice, 2011
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-06-01
Hemsida: www.painworldwide.com

Det var ett tag sedan Pain tappade stinget och tyvärr hittar Peter Tägtgren knappast tillbaka till sin riktigt vinnande formel på ”You Only Live Twice” heller.

Problemet är enkelt. Soloprojektet har blivit alldeles för mycket av ett hårdrocksband på sina tre senaste skivor.

”Rebirth” var kanske mest ett barn av sin tid, men är ändå en bit charmig technometal som går bra att lyssna på än idag. På de därpå följande skivorna ”Nothing Remains The Same” och ”Dancing With The Dead” ägnade sig Tägtgren åt att skapa den perfekta legeringen mellan metal och betydligt mer dansanta tongångar. Det innebar två oerhört starka verk (jag skäms än idag för att jag inte begrep bättre och snålade med betygsättningen när jag avhandlade ”Dancing With The Dead” som förärades en trea) och hitsinglar som Shut Your Mouth och Same Old Song. Melodikrokarna stod i snygg kontrast till de aggressivare tongångarna och produktionen var oerhört läcker.

Sedan kom ”Psalms Of Extinction”, ett riktigt bottennapp där de starka låtarna och finessen försvann i ett konstant hårdrocksbrölande. Uppföljaren ”Cynic Paradise” var aningen bättre med några fler hittiga bitar, inte minst Follow Me med Anette Olzon från Nightwish, men de riktiga höjdpunkterna fanns faktiskt bland coverspåren i bonusmaterialet. Återigen tilläts hårdrocken ta alldeles för stor överhand över det elektroniskt bubblande.

Samma visa är det när Tägtgren nu följer upp med ”You Only Live Twice”. En skiva som innehåller mängder av embryon till riktiga Pain-stänkare, så som vi lärde oss älska dem på skivorna hyllade ovan, men som aldrig är i närheten av att löpa linan ut. Istället för att göra regelrätta hits (så som han kan) av goda uppslag som Leave Me Alone, The Great Pretender och inledande Let Me Out dränker herrn låtarna i distade gitarrer och rakt upp och ner trälig hårdrocksattityd. Långa stunder landar han mycket närmare sitt andra band, Hypocrisys, lugnare bitar än sitt hyllade soloarv.

Faktum är ju sådant att Pain tappar ganska mycket av sin relevans när projektet blir för mycket av ett vanligt metalband. Vilket tyvärr är fallet på de tre senaste skivorna. Den trista attityden öser ju så gott som alla band i genren på med och materialet drunknar snabbt i mängden. Tägtgren är ju som allra mest engagerande när han skickligt trampar metalmarken farligt nära hitlistorna.

Tyvärr verkar han inte längre tycka det själv.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Coca Carola
Metaltown 2012
Aggregate (2008-01-01)
Paintbox (2011-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner