Recension - Skiva
Att associationerna omedelbart går till
Markus Krunegård i inledningsspåret
Bara på liv och död beror inte enbart på att
John Daniel likt prinsen av Peking kommer från Norrköping. Nej, kopplingen är uppenbar även utan geografi då sångarens röst när han pressar den lite extra låter inte alls olik den listklättrande popgunstlingen. Väldigt snygg öppningslåt för övrigt.
Den där Krunegård-sången återkommer vid några tillfällen ytterligare på skivan, men så många fler likheter finns inte. John Daniel rör sig då snarare i ett landskap av P4-pop som är lite vuxnare, lite mognare och mindre skränig. ”Jag gillar kombinationen av melankoli, hoppfullhet och storslagenhet” konstaterar han själv och slutresultatet landar ganska nära den utsagan i de vassaste numren.
Rosa himmel och
Jag tror det är allvar antecknas på den listan.
Texterna är berättande, reflekterande och ibland ganska engagerande. Men jag kan känna att det blir lite för ordrikt på vissa håll. Som om John Daniel vill säga så mycket att kill your darlings-processen inte fått löpa hela vägen ut. Det innebär att vissa strofer blir lite väl krångliga och att ord som inte passar sig särskilt väl för sång känns malplacerade i den annars ganska smidigt flytande prosan. Man får ta det goda med det onda på ”Nu är när det händer”.
När vi ändå talar om det onda, avslutande
Vad är poesi borde ha kastats i soporna redan innan den hamnade på ritbordet, men som helhet är John Daniels andra fullängdare ändå en trevlig bekantskap. Det är livfull popmusik som trots vissa melankoliska partier ändå spritter och sjuder av liv. Den andas optimism.

Kommentera
Inga kommentarer