Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Le Days
Dead People On Tape, 2011
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-05-19
Hemsida: myspace.com/ledays

Muntergökar göre sig icke besvär.

”Dead People On Tape” är en resa in i en värld där allt som är glättigt, glatt och uppsluppet har lagts åt sidan till förmån för det ledsamma, det introverta, rent av det miserabla. Det handlar om Daniel Hedin och hans sätt att uttrycka sig med gitarr och med sin röst.

I konvolutet möts vi av bilder på människor. Bilder som närmast för associationerna till amerikanska fotografier av brottslingar och blickarna, vissa uppgivna, andra sorgsna eller ilskna, berättar gripande historier bara ur sitt dokumentära format. Samma sak kan sägas om musiken. Den är naken. Så väl i de allt annat än själaglada texterna som i sin uttrycksfullhet.

Daniel Hedin spelar gitarr med inlevelse och han sjunger från botten av sina mörkaste skrymslen. Det är självutnämnande och tungt. Ibland snudd på depressivt. Men som konst och som musik är det fascinerande. Ensamvargen lyckas skapa känslor med små medel och går man djupare in i musiken är det snudd på att man faktiskt kan leva sig in i lidandet. Det är estetiskt väldigt tilltalande.

I närmare 80 minuter håller han på. Utan att det blir självömkande eller gnälligt. Men aningen övermäktigt blir det faktiskt. Le Days blir lite för mycket svärta på en och samma gång även om man med öppet sinnelag försöker ta in allting...eller kanske just för att det är det man gör.

”Dead People On Tape” är fascinerande och gripande, men i slutändan en kaka som är lite för övermäktig för att jag ska få ner den helt och hållet.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner