Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Beady Eye
Different Gear, Still Speeding, 2011
Skivbolag: Beady Eye Records
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2011-02-28
Hemsida: www.beadyeyemusic.com

Låt oss börja med det uppenbara: att skriva om Beady Eye utan att nämna Oasis går inte. Det här är trots allt fyra femtedelar av den sista(?) versionen av det en gång nästan övernaturliga Manchester-bandet med den unika framgångssagan. På två år gick Oasis från ett lokalt barband till att ha släppt två av tidernas bästa album, skrapat ihop tio hitsinglar, turnerat över i stort sett hela världen och blivit ett av världens största band.

Fjorton år, fem album och tusentals bråk mellan bröderna Gallagher senare tar historien om Beady Eye sin början, i slutet av augusti 2009, i ett omklädningsrum i franska Saint-Cloud. Oasis ska precis gå på scenen för att avsluta Rock en Seine-festivalen när Liam i vredesmod slår sönder storebror Noels gitarr, varpå denne stormar ut för att aldrig återvända. De så omtalade bråken bröderna emellan har till slut tagit ut sin rätt och en epok är över.

De kvarvarande medlemmarna tänker först fortsätta under namnet Oasis, men ganska snabbt beslutas att bandet ska byta namn. Ett år senare går man tillsammans med Steve Lillywhite (U2, Morrissey, Dave Matthews Band) in i en studio i London, och efter tre månader har Beady Eye knåpat ihop debutalbumet "Different Gear, Still Speeding".

Noel Gallagher gick från att skriva varenda liten ton och bokstav på varje album till att skriva mindre än hälften av låtarna. Om det berodde på oengagemang, skrivkramp eller hans tro på sina kollegors låtskrivartalang vet jag inte, men faktum är att det funnits guldklimpar som Songbird, Turn Up the Sun och I'm Outta Time bland det material som inte skrivits av Noel. Beaktar man dessutom att Andy Bell (Ride, Hurricane #1) varit sorgligt outnyttjad i Oasis, tänds snabbt ett hopp att den här plattan skulle kunna bli en mycket trevlig bekantskap.

Just Andy Bell sköter sig utmärkt redan från början: inledande Four Letter Word låter som en uppspeedad Hello med Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me-kryddning. Efterföljande Millionaire kräver ett par lyssningar för att sätta sig, medan Bells tredje låt, smäktande Kill for a Dream är rent magisk. Gem Archers första bidrag är ganska omedelbara singeln The Roller; inte heller där finns något att klaga på. Nej, det är främst Liam Gallaghers Jerry Lee Lewis-pastisch Bring the Light och shalalala-infekterade Wigwam som gör mig besviken och känns mer som halvfärdiga idéer än låtar att förändra världen med. Liam revanscherar sig dock rejält i avslutande balladen The Morning Sun som doftar en hel del Champagne Supernova och är fullkomligt briljant.

Ju mer jag lyssnar på "Different Gear, Still Speeding" desto mindre The Beatles och desto mer The Who hör jag, och det är just där den stora skillnaden mellan Oasis och Beady Eye ligger; trots att Liam Gallagher fortfarande är besatt av John Lennon är musiken lite skitigare, lite mindre polerad än den Oasis skapade under senare år. Men det räcker ändå inte hela vägen.

Det här är bättre än det mesta av det Oasis släppt de senaste fjorton åren, men mot arvet från "Definitely Maybe" och "(What's the Story) Morning Glory?" har Beady Eyes debut inte mycket att sätta emot; för det är "Different Gear, Still Speeding" alldeles för ojämn med sina två kanonspår, två riktigt bra, två ytterst tveksamma och sju ganska medelmåttiga låtar.