Recension - Skiva
Jag kan inte låta bli att dra lite på munnen. Skivbolaget berättar den dramatiska berättelsen om hur
Carina Dahl växte upp i en tuff miljö då hennes far var så väl ledare för ett MC-gäng som musiker i ett tufft hårdrocksband. Hon minglade i unga år inte bara med skäggiga bikers utan även med stjärnor som
Alice Cooper,
Dee Snider och de ökända herrarna från
Mötley Crüe.
Som upplagt för en rivig platta med en donna som tagit lärdom av livet och skaffat sig en kraftfull stil att uttrycka alltså. Men så börjar ”Hot Child” snurra och...tada, det är übersnäll pop som då och då gränsar till rock. Strömlinjeformat och specialskrivet för att kunna passa in och smeka medhårs på din närmsta skvalradiostation. Jag kan inte låta bli att tycka att det hela faktiskt är mer än bara lite komiskt.
Därmed inte sagt att ”Hot Child” är något dåligt album. Titelspåret må låta som något som till och med
Per Gessle skulle ha kasserat när
Roxette skrev ”Joyride”, men annars presterar Carina Dahl listpop så god som någon annan. Det är lättsmält och melodiöst, med en hel hoper givna krokar att haka på.
Och letar man efter den där attityden som historieskrivningen menar ska finnas är det möjligt att man kan hitta den i rösten. Carina Dahl har ett inte helt oangenämt rasp i stämman när hon klämmer i som mest från tårna. Att det här knappast är någon skiva att minnas står tidigt klart, men jag lyssnar lika gärna på det här som på mycket annat lättuggat radiostationerna försöker pracka på oss.

Kommentera
Inga kommentarer