Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Paris Hilton
Paris, 2006
Skivbolag: Warner
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-08-29
Hemsida: parishiltonrecord.com

En del karriärsdrag är väldigt svåra att förstå sig på. Att som stenrik miljonärsdotter som rent logiskt skulle kunna glassa genom hela livet i någorlunda anonymitet välja det slitsamma jetsetlivet som überkändis går att förstå. Att vara känd lockar väl de flesta? Men att som världens mest överexponerade (och talanglösa?) kändis inte nöja sig med att vara en stenrik partydrottning, utan gå vidare till en slitsam sångkarriär, det är mindre begripligt. Hon har pengarna, hon är överdrivet känd och är ingen passionerad sångerska. Ändå ger hon sig in i skivbranschen, det är märkligt. Ur skivbolagets perspektiv är det dock precis tvärtom. Att sätta Paris Hiltons namn på ett omslag lär vara den största mjölkko de kan få.

Men nu ska jag inte vara fördomsfull och såga ”Paris” bara för att det är definitionen av en b-kändis som skivdebuterar. Med producenter som rattat åt 50 Cent, Pink och Kelly Clarkson samt låtskrivare med bland annat Madonna och Christina Aguilera på meritlistan borgar i alla fall staben för kvalitet. Och ingen kan säga något annat än att det är ett välproducerat album.

Tyvärr är låtmaterialet väldigt slätstruket. Anpassat för att kunna passa vilken tondöv Svensson som helst och inte minst skrivet med Hiltons ganska små röstresurser i åtanke. Hon snarare kvider och viskar än sjunger. Något som bitvis fungerar i symbios med texterna som främst baseras på heta modeord som baby, hot eller sexy. Men som genom en hel platta snarare avslöjar att det är en ganska ovan sångerska vi har att göra med.

Efter den tröga inledningen med Turn it up som mest låter som en släkting till Britney Spears lama porrlåt I’m a slave 4 you, tar det sig dock något. Det handlar om strömlinjeformad klubbpop som spelar mycket på igenkänningsfaktor. Det lånas några klassiska reggaetakter här och petas in en stulen Grease-slinga där. Hela tiden ganska oförargligt och så där tandlöst att det kan passa alla. Välproducerat, men i total avsaknad av själ.

Efter den katastrofala avslutningen med Rod Stewart-covern Do ya think I’m sexy som Paris Hiltons röst inte alls gör rättvisa, kan jag fortfarande inte för mitt liv förstå vad donnan ska in i skivbranschen och göra. Men Warner skrattar förmodligen hela vägen till banken. Och den mest relevanta frågan att ställa i dessa dagar torde vara: är det verkligen Paris Hilton som sjunger? Värre marknadsföringsjippon har man ju varit med om.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Love in October
Beach House

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner