Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Beach House
Way Out West, Göteborg
2010-08-13
Av: Anton Wedding
Publicerad: 2010-08-17
Hemsida: www.beachhousebaltimore.com

Duon Beach House har följt med mig sen sen vinter/tidig vår 2010. Få album spelades så flitigt som deras senaste Teen Dream i köket till min och mina rumskompisars lilla tvåa på Commercial Road i London. Under våren försökte jag förgäves hitta en spelning att gå på och när jag ser dem på Way Out West är det en starkt efterlängtad spelning. Tyvärr har Way Out West placerat Beach House samtidigt som det legendariska Wu-Tang Clan vilket gör mig splittrad i frågan om jag ska stanna hela spelningen eller inte. Men Beach House behöver bara spela i några sekunder innan jag har bestämt mig, jag stannar.

Inledande Walk In The Park låter bättre än den någonsin gjort i högtalarna på Commercial Road och när sångerskan Victoria Legrand står där som en ung Patti Smith, men det långa håret hängandes framför sitt ansikte, låter hon sin dova röst linda in publiken i en varm, trygg filt som inte avlägsnar sig en enda gång under hela spelningen. Mellan två låtar hör man Wu-Tang från Azelascenen: Wu-Tang Clan ain't nuthing to fuck with! Och Beach House-gitarristen Alex Scally tackar oss för att vi kommit till deras spelning istället för Wu-Tang Clans.
– I'm not sure I would have made the same choice as you.

Låtmaterialet kretsar mest kring senaste skivan och hits som Norway och Zebra vävs snyggt ihop med några enstaka gamla låtar. Bandet (på scen blir duon en kvartett) lever sig in i musiken och fångar publiken med en slags inåtvänd karisma, den ständigt sittande Alex Scallys gungar över gitarren som han flänger fram och tillbaka och Victoria Legrand får med sin intensitet och sina lustiga små moves, antagligen långt fler personer än bara mig att bli lite förälskade.

I avslutande 10 Mile Stereo når intensiteten ett klimax och det är svårt att inte ge ifrån sig ett litet glädjetjut när man känner hur gåshuden kryper längs armarna. När konserten är slut springer jag till Azela för att hinna se det sista av Wu-Tang Clan och hjärtat i min bröstkorg tar små skutt samtidigt som jag tänker jävlar vad bra det var.

Beach House ain't nuthing to fuck with.