Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Carolina Wallin Prez
Prlor och svin, 2009
Skivbolag: Family Tree
Av: Mikael Mjrnberg
Publicerad: 2009-10-29
Hemsida: myspace.com/carolinawallinperez

Är det slutgiltiga erkännandet för ett stort band att andra artister börjar spela in deras material, inte bara som enstaka covers utan som hela album? Det är möjligt att det efter hyllningskonserter, tributesamlingar och inofficiella böcker är detta som är det ultimata beviset på ett gängs storhet. I så fall har Kent nått så högt i den svenska musikhierarkin som det bara går att komma.

Det finns väldigt många som älskar Eskilstunas finaste musikexport, en av dem tycks vara Carolina Wallin Pérez som i och med ”Pärlor och svin” gett sig på den våghalsiga uppgiften att tolka Kents finaste örhängen i ny former. Det hade kunnat bli ren pannkaka. Att ta något som en stor skara människor redan tycker är perfekt och göra om det är inte alltid ett framgångsrecept. Lika väl hade Wallin Pérez genom att spela in skivan i gruppens egen studio och samarbeta med deras producent Stefan Bohman kunnat sätta sig alldeles för mycket i knäet på upphovsmakarna och därmed stöta bort nya potentiella lyssnargrupper. Lyckligtvis blir hon inte straffad av någon av falangerna.

”Pärlor och svin” är nämligen en riktigt subtil liten historia. Jag är egentligen inget större fan av Jocke Bergs lyrik, men i Wallin Pérez svalt jazziga popversioner känns det ändå som om orden får ett nytt liv. Sångerskan strippar låtarna, tar ner tempot och hänger ut dem till allmän beskådning på ett sätt som Kent själva aldrig gjort. Det här är långt ifrån slamrande gitarrväggar eller kargt synthiga industrilandskap. Originalen är bra, det här har sin charm på ett helt annat sätt.

Hitsen tolkas naturtroget, utan någon dribblande med melodier eller textrader. Här får vi njuta av 13 låtar Kent-nostalgi i naket akustiskt format. Som allra mest gnistrar det i bekanta melodier som Gravitation, Om du var här, Kevlarsjäl och Musik non stop. Det är i mångt och mycket en greatest hits-hyllning, men jag är övertygad om att även finsmakarna kan hitta vad de vill ha här.

Sångrösten är det definitivt inget fel på. Carolina Wallin Pérez sjunger svalt och gör sig utmärkt i så väl poppigt som jazzigt format. Rösten är som klippt och skuren för de här låtarna. Att hon gör samtliga 13 låtar på ungefär samma sätt gör emellertid att det efter en stund kan framstå som lite tjatigt. Avsaknaden av riktig variation gör tillslut att den här skivan aldrig blir mer än bra. Det lyfter inte helt och hållet. Men det är ju å andra sidan problemet för huvudbandet också, så det borde inte vara särskilt förvånande.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

rets bsta 2012 enligt Nina Torbacke
Carolina Wallin Prez (2012-01-01)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner