Recension - Skiva
När ett klassiskt rockband släpper sitt självbetitlade album brukar det
oftast vara ett tecken på att det åstadkommit vad de själva anser vara
sitt stora magnum opus. Antingen är man fantasilös och släpper det som
debutalbum eller så väntar man tills man verkligen har något att visa
världen.
The Wildhearts frisläppte sitt för
några år sedan och fick våldsamma hyllningsrecensioner till svar.
När britterna nu följer upp den framgången med kryptiskt betitlade
”Chutzpah!” bevisar de att hyllningsorden inte var en slump. För att vara
ett band som bildades 1989 och söp, knarkade och slog sig genom 90-talet
låter The Wildhearts oerhört vitalt så här 2009. Att sätta en etikett på
vad orkestern sysslar med idag är däremot inte det lättaste. I vissa bitar
vill de fortfarande vara ett potent rockband med attityd, ibland drar de
åt
Backyard Babies såsigaste stunder och i
Plastic Jebus låter de som
P.O.D. Det är ett av plattans svagare nummer.
Men till större delen är låtmaterialet oväntat starkt och det enda
som ligger The Wildhearts i fatet är att det inte finns någon röd tråd.
För ett så rutinerat band borde det vara uppenbart att man inte kan blanda
hur som helst och tro att man ska få något som blir hållbart i
albumformatet. ”Chutzpah!” spretar för mycket för att jag ska vara riktigt
nöjd.
Bättre då att låta låtarna stå för sig själva. Då finns mycket att
njuta av vare sig man gillar bredbent spaghettirock eller nygrunge. I
You are proof that not all women are
insane har gruppen fått till en riktig allsångshit med
alkoholdoftande sing-a-long-körer i refrängen. Tyvärr kvaddar de den en
aning genom att väva in en kass version av
Broder Jakob på slutet, men några missar får
man väl ha överseende med antar jag. Särskilt klassiskt vet jag inte om
man kan kalla det bandet åstadkommer i år, men de visar med eftertryck att
det finns band som kan ha en frisk input på rockmusiken under ruggigt lång
tid.

Relaterat
Årets bästa 2011 enligt Sebastian Norling Rauhala
Kommentera
Inga kommentarer