Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Minus the Bear
Planet of Ice, 2007
Skivbolag: Squeeze Records
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-02-20
Hemsida: www.minusthebear.com

Ibland kan det vara trevligt att lyssna på någonting som man inte har en aning om vad det är för någonting. Ibland vill man ta reda på lite saker om bandet innan man lyssnar, få en uppfattning om vad det kan vara.

I det här fallet gjorde jag det förstnämnda. Hade aldrig hört talas om dem tidigare, läste inte pressreleasen, utan kickade in skivan helt fördomsfritt. Hade inte ens ett skivomslag att utgå ifrån, bara en vit disc med ett namn, Minus the Bear, och tio låttitlar.

Intrycket efter första lyssningen; bra skiva, någon sorts experimentell pop/rock-blandning, inte psykedelisk precis, men experimentell och lite mot det progressiva hållet. Kan inte sätta fingret riktigt på vad det är, men det är något som känns bekant, och jag börjar associera till Foo Fighters. Det blir uppenbart först senare när jag ser att bandet, precis som Dave Grohl och co., är från Seattle. Japp, Seattle-rock, det är bekantskapskänslan.

Jag vet inte om det finns någon vidare post-grunge scen, men det är väl där Minus the Bear hamnar. De har potential, helt klart. Men det känns något platt. Det är egentligen inte förrän åttonde låten som jag hajar till, och det börjar hända något som står ut från det övriga, annars ganska slätstrukna materialet.

En andra lyssningsrunda upplever jag dock ”Planet of Ice” mer solid än första snurren, och det är bra, det är det, men vad som stör är sången. Hela plattan igenom låter sångare Jake Snider likadant, lite loj och lite plastig. Det låter överpolerat, för smörigt på något vis, och det är där som jag tycker att det drar åt pop-hållet.

Går man bakom sången hittar man något mycket intressantare. Avigt sköna gitarrslingor väver tillsammans med Alex Rose (inte Axl Rose) synthesizers och elektronik en originell och egen matta som man gärna slår sig ner och dricker en kopp te på.

Mysigt också när det kommer in lite akustiska gitarrer, det bryter av, skapar atmosfär och bidrar till en god produktion, vilket detta faktiskt är. Det känns genomarbetat, om än något överpolerat, och hur störande sången i sina lägen är, kan jag inte kasta ut plattan från min cd-spelare, och va fan, jag låter den vara kvar ett tag till. Den växer för varje gång jag lyssnar. Let it grow!

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner