Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Gustav and the Seasick Sailors
Brilliant Hands, 2008
Skivbolag: Marilyn Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-11-03
Hemsida: www.gatss.com

Tredje skivan från Gustav and the Seasick Sailors, och jag ska direkt erkänna att jag aldrig lyssnat på dem tidigare och alla jämförelser med tidigare alster är därför uteslutna. På sin hemsida berättar man historien bakom skivan och hur det var nära att den inte alls blev till. Men nu sitter jag ändå, bandets problematik till trots, med facit i hand. Tydligen ska soundet vara mer allvarligt och moget än tidigare plattor, men vad vet jag. Om det stämmer så är det tyvärr inte en verkligt positiv färdriktning.

”Brilliant Hands” består av tio låtar folkpop med vissa jazz- och countrykopplingar. Jazzkopplingar i den mån att det är mycket visptrumma och på något håll trumpet. Countrykopplingarna är bäst iscensatta genom Sing It Out. Skivan innehåller överlag stillsam musik baserad på akustisk gitarr, med en fin och välgörande dos stråkar. Det är behagligt, trivsamt och bra bakgrundsmusik, men samtidigt rätt ospännande.

Undantag finns dock. Tigers and Kittens är en fin kamrat att krypa upp under en värmande filt med. En låt som ljudmässigt andas såväl Bruce Springsteen som Belle and Sebastian, kanske på grund av ljudbilden och sången. Marschtrummorna i Harder Softer är en detalj värd att notera, vackert uppbackad av pianokomp och stråkar. Ofta är låtarna drömska, men det är samtidigt något som gör att de förblir drömmar som inte uppfylls. Kanske ligger en del av problemet i en lite för tråkig produktion och för många svaga låtar. Gustav Haggrens röst är däremot värd att uppmärksammas. Jag tänker på Rufus Wainwrights stämma, även om den här givetvis inte är lika magnifik och mångfacetterad. Liksom musiken är rösten behaglig, men också intressant på ett sätt som skivan inte är.

”Brilliant Hands” är inget som kommer att skrivas in i historieböckerna, om alls kommas ihåg. Den sticker inte ut och verkar inte heller sträva efter att så göra. Bitvis bra insatser, brilliant hands om ni så vill, blandas med alltför mycket ”jaha”. Vilket också blir helhetsintrycket. Absolut inte dåligt rent kvalitativt, men heller inte särskilt underhållande. Betyget blir ändå rätt okej, för skivan och inte minst sången ger något. Jag spelar gärna den här igen, men då mest för att varva ner innan jag går och lägger mig.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner