Recension - Skiva
Kan
Leonard Cohen skriva en låt baserad på ordet hallelujah och få varenda skönsjungande credputte i världen att tolka den kan väl jag också. Det var förmodligen inte alls så Carl-Otto Johansson, mannen bakom
Orphan Songs, tänkte när han skrev
Epitaphs, men den för ändå omisskännligt tankarna till Cohens världsbidrag. Låten som är bra i alla andra än just hans egen version.
Utan att på något sätt försöka likställa Carl-Otto (vilket lysande popnamn sen) med Cohen är just den låtparallellen ganska talande för det här självbetitlade debutalbumet. Musiken trampar i samma spår som många av dem som kommit efter just
Hallelujah. Det är en platta med sval akustisk pop som talar direkt till hjärnan snarare än någon annan del av kroppen.
Att kalla Orphan Songs för singer/songwriter vore att göra Carl-Otto en otjänst, men han balanserar på gränsen. Han har tagit med sig grunden från sin orkester
Eyedrop och seglat iväg mot ett avskalat håll. Rösten står i centrum, tempot är återhållet och melodierna viktiga. Att han spelar så gott som allt själv tillför en stor känsla av genuinitet och att krydda med klarinett och violin är genialt.
”Orphan Songs” är en sådan där platta som passar att plocka fram lite när som. På morgonen när man är nyvaken och njuter av morgonsolen och en kopp Zoegas Blue Java, på natten när man diskuterar livet med ett par vänner över en flaska rött från bolagets 69-kronorshylla eller bara när man sitter och jobbar med sin invecklade bokföring. Om det kallas tidlöst vet jag inte, men Carl-Otto Johansson är svår att slita sig ifrån när han väl fått fäste med sina ljuva toner. Hallelujah.

Kommentera
Inga kommentarer