Joyzine.se

Annonsera p Joyzine.se





Recension - Skiva

Depressive Art
Bye bye dear everything, 2007
Skivbolag: Wonderland Records
Av: Mikael Mjrnberg
Publicerad: 2007-02-27
Hemsida: www.depressiveart.com

Man ska inte gå över ån efter vatten heter det ju, men kanske är det just vad Depressive Art har gjort på sitt debutalbum. Sångaren Klas Bohlin talar glatt om hur bandet under inspelningen äntligen hade gott om tid att experimentera. Att medelst uråldriga verktyg och sprudlande fantasi verkligen utforska det eftersträvade 60-talssoundet på riktigt. 60-tal låter det onekligen, lika mycket som det är psykedeliskt. Men jag undrar om bandet inte krämar på lite för mycket, om inte ljudidealet ställer sig lite ivägen för gängets popmusik. Det experimentella soundet överdriver en oldschoolkänsla som fanns där i låtarna redan från början.

Jag har gillat Depressive Arts bakåtsträvande poprock under hela gängets demotid och jag gillar den fortfarande. Sett till materialet är ”Bye bye dear everything” en klassplatta. Hälften av låtarna har fått följa med från tidigare demos, medan resten är nykomponerat godis. Det fungerar utmärkt, låtarna kompletterar varandra utan att några bekymmer uppstår. Jag tänker dock fortsätta att hålla fast vid min åsikt att Depressive Art gör sig bättre som finstämda gentlemän än som svettiga rockkillar.

Breastfed Lies som har fått följa med från demostadiet är en fin bit, men det är i vemodiga United Cosmos och singelspåret On Solid Ground det bränner till på allvar. Det inledande pianot i sistnämnda komposition är skivans utan tvekan vackraste stund. Melankoli och finess förenas sedan i en drömsk melodi som är ett måste för alla med god musiksmak. Som skapare av vackra stämningar är Depressive Art utmärkta.

Klas Bohlin sjunger som vanligt på ett så väl inlevelsefullt som originellt sätt. Men även där är det i de lugnaste bitarna han kommer som mest till sin rätt. Precis som med soundet. Det är bandets rocklåtar som lider mest av den överdrivna experimentlustan. Det blir helt enkelt lite för mycket, lite för svulstigt. 60-tal i all ära, men bandet hade tjänat på att hålla igen åtminstone lite.

Avslutningen är dock klockren. ”1968 skulle alla flumma ut i psykadeliska ljudlandskap – Depressive Art tar sitt arv på allvar” proklamerar pressreleasen. Flumbiten On Solid Ground Part 2 som knyter ihop säcken är till och med värdig The Doors.

Dela p Facebook Dela p Twitter

Relaterat

Eddie Wheeler
Depressive Art
Depressive Art ()
Depressive Art (2007-02-17)

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlgg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krnikor
recensioner