Recension - Skiva
Frågan är om den hårda musikscenen har blivit bättre de senaste åren, eller om det helt enkelt är så att dess bolag skaffat sig bättre omdöme. Lifeforce är bara ett i mängden bland bolag som gått från att släppa medelmåttigt skräp till att bli en kraft att räkna med. Från
Deadlocks moderna symfoni-black metal, via
Raunchys futuristiska popmangel och nysigningen av kompetenta
Nightrage blåser en frisk fläkt. Och nu kommer
Death Before Disco.
Den belgiska orkestern är helt omöjlig att kategorisera. De tycks visserligen ha sina rötter i någon form av emo, men därifrån tar de avstamp och tar in varje infall de får. Genre tycks kvitta fullständigt.
Jazz möter pop möter rock i ett musikaliskt landskap som ramas in av bastant emocore med metaltendenser. Det borde låta helt uppåt väggarna och vara smått omöjligt att ta in, men Death Before Disco är tämligen lättlyssnade.
Hemligheten ligger i att bandet hela tiden visar en lättnynnad och refrängstark sida. Vare sig de manglar som hårdast eller myser i ett poporienterat jazzstycke finns det hela tiden krokar i musiken som griper tag. Som lyssnare behöver man inte leta efter melodierna – vilket annars ofta brukar vara fallet med bångstyriga band – det förhöjer lyssningsupplevelsen.
För dem som tycker att
Mars Volta är för invecklat, men ändå söker mer utmaning än rak emocore lär Death Before Disco passa som hand i handske. Belgarna lyckas göra det invecklade enkelt, vilket inte är annat än en bedrift. Lifeforce är bara att gratulera till ännu en bra signing.

Relaterat
Death Before Disco
Kommentera
Inga kommentarer