Recension - Skiva
Paul Fenech måste vara ett stort fan av
roadmovies. Hans surfriffande psychobilly (främst i skivans inledande
knippe av spår) är som klippt och skuren för att ackompanjera filmade
sekvenser av bilturer genom solbedränkt öken. Givetvis i kabrioletter och
med tvivelaktigt innehåll i trunken. Det är här galningen,
Meteors-grundaren och åldringen gör sig som allra
bäst. En surfdoftande ep med soundtrackrock hade kanske varit det allra
bästa att satsa på.
För tyvärr har mr Fenech en annan, betydligt mindre tilltalande,
sida som han också luftar frekvent. Jag snackar naturligtvis om
punk-Fenech. Gubben är ingen vidare sångare och när han ska tuffa till sig
och leka drägg (vilket han förmodligen inte har särskilt svårt för) blir
det mest…ja, patetiskt. Jag gillar det inte alls. Det känns bara
utstuderat och fånigt, för att inte tala om att den musikaliska kvaliteten
verkligen kan diskuteras.
Herr Fenechs sjunde soloalbum är således en platta med två vitt
skiljda ansikten. Det är svårt med sådana plattor. Att sätta på den på en
fest (vilket psychobilly annars brukar funka utmärkt till) är förstås
otänkbart. Att se sina besökare fånle och högljutt ifrågasätta musikvalet
om vart annat finns förstås inte på kartan. Att programmera bort de
tveksamma bitarna skulle ta en evighet. Följaktligen skjuter den
självutnämnde psychobillykungen sig själv i foten.
Men ändå, de surfiga filmbitarna är svåra att slå ifrån sig. Lägg
därtill skönt tjejuppbackade
Just killing
time och ni har en handfull spår som kanske främst lämpas för
nedladdning i syfte att bränna en juste Tarantino-inspirerad blandcd. Men
undvik då för allt i världen tolkningen av
Ring
of fire. Vad tänkte gubben på?

Kommentera
Inga kommentarer