Recension - Skiva
Det finns en lång rad riktigt snygga popmelodier på den här skivan. Grejer som i händerna på en påhittig popmusikproducent hade kunnat bli riktigt godis för kännare av slick listpop. Alltså har spanjorerna i
Dark Moor en fallenhet för melodiskapande, men det är självfallet (och samtidigt tyvärr) inte alls pop de är ute efter att komponera. Istället pyntar de sina fina melodier och refränger med högtravande bombasm, kladdiga syntharrangemang, klämkäcka smattertrummor och fördjävligt hurtiga gitarriff. Mina damer och herrar â power metal.
Man kan se det hela på två sätt, antingen som att Dark Moor helt och fullt förstör det fina de faktiskt har eller ur den positiva synvinkeln att det är kul att för en gångs skull höra något riktigt bra hos en power metal-akt. Jag väljer det förstnämnda. För vad spelar det egentligen för roll att bandets refränger är goda när de ändå envisas med att mala ned dem i power metalens smetiga kvarn?
âTarotâ (just som det lÃ¥ter, ett konceptalbum om mystiken kring tarotkort) är, precis som sÃ¥ mycket annan power metal frÃ¥n sydeuropa, krystad och skitnödig. Det stör mig att sÃ¥ pass mÃ¥nga gäng bryter ner bra idéer genom att smeta pÃ¥ alla genrens genanta attribut. Men okej, i nödfall gÃ¥r det att lyssna pÃ¥ bÃ¥de
The emperor och
Devil in the tower. Den sista med partier som garanterat hämtat inspiration hos operan Trollflöjten.
Men det spår som mest kommer få er att lyfta på ögonbrynen är kolossen
The Moon. En plankning av
Beethovens femte symfoni (eller ödessymfonin om ni sÃ¥ vill) som gjorts till ett svulstigt metalopus. Inte alls lika popigt som i mÃ¥nga av de andra spÃ¥ren, men ändÃ¥ med en hel rad lättnynnade poänger. Förvisso blir det lite väl dramatiskt för att klä Dark Moor, men jag tycker ändÃ¥ att det är rätt kul. En stund. Sen griper power metal-klichéerna tag igen. Om Dark Moor bara hamnat hos Max Martin istället för Luigi Stefanini vid inspelningenâ¦

Kommentera
Inga kommentarer