Recension - Skiva
Det är förstås inte så utomlands, men i Sverige lockar ett bandnamn som
Dezperadoz ofrånkomligt fram dansbandsvibbar. Jag menar hur coolt är det att byta ut alla s mot z? När ett hårdrocksband som hänger sig åt något kallat western metal använder ett sådant namn börjar buskisvarningarna eka ihärdigt i mitt huvud. När de dessutom gör en tafflig cover på
The Doors Riders on the storm och, inte att förglömma, ges ut av AFM Records har jag ett omdöme formulerat redan innan jag lyssnar. Det här kan väl knappast vara annat än ytterst lökigt?
Alla genanta anspelningar på vilda västern, både vad gäller samplingar och stålgitarrer, går förstås fetbort. Lucky Luke-drömmarna kunde Alex Kraft med anhang gott ha lämnat utanför studion. Men när Dezperadoz i några nummer bara fokuserar på sin tyngre metal är det faktiskt inte riktigt så illa som man hade kunnat tro. I sina bästa stunder har gruppen ett och annat gemensamt med
Mustasch och de lugnare styckena vittnar om att det finns en och annan
Bon Jovi-skiva hemma i hyllan hos Kraft. Att snubben sen tror att han är James Hetfields efterträdare utan att vara i närheten av samma röstresurser får man ha lite överseende med.
I långa loppet blir det dock alldeles för många meningslösa experiment och ja, för mycket buskis. Dezperadoz är så måna om att upprätthålla sin cowboyimage (förmodligen i ett fåfängt försök att vara originella) att de klämmer in malplacerade western-anspelningar även i goda låtar som inte alls behöver dem. Det blir överflödigt och sänker något som annars – trots bandnamnet – hade kunnat vara en helt okej platta.

Kommentera
Inga kommentarer