Recension - Skiva
Jonas Wickman, är den för mig okända kompositör och konstnär, som tillsammans med producenterna Robert Wahlström och Jonas Färnlöv (även de okända för mig) står bakom musikprojektet
Umami.
Det är enligt egen utsago ett elektroprojekt med inslag av pop, world och ambient. Vilket är en ganska passande etikett, om man lägger till tråkig där någonstans också. För det är inte alls en speciellt rolig platta.
Musiken är färglös och kall, och tillsammans med de indolenta texterna känns det som den ambient/chill-out feelingen som de försökt förmedla snarare blir till en enformig och ointressant modd.
De worldinfluenser som dyker upp består av saxofon, dragspel och fiol, och det låter som balkaninfluerad dansmusik som spelas på ställen typ Skeppsbar. Några riddims har också lite västindisk vinkel, och i sista spåret
Mr.Hyde, dyker
Desmond Foster upp och bidrar med sin vackra stämma, som står i stark kontrast till den råbarkade och skrävliga röst som
Ardis bidrar med på flertalet låtar.
Desmond är snudd på det enda sköna som det bjuds på. En annan sak är texten i öppningsnumret
Double Bed, som är lite småmysig.
”So I’m growing flowers in my double bed
Aside me where I’m missing you
I’m hoping the harvest will bring you a scent
To make us a summer event”
Jag vet inte riktigt vem som skulle uppskatta den här skivan, men i flera låtar, som till exempel
Different Way, drar tankarna åt den urbana, lite hip-hopiga bruden, i de övre tonåren. Var
Freddie Wadling kommer in i bilden är jag osäker på.

Kommentera
Inga kommentarer