Recension - Demo
Det var värst så poppis det verkar vara med glam- och sleazerock
nuförtiden. Att börja snacka om en revival är väl att ta i, men se er
omkring. Nya plattor släpps på så väl stora som små bolag, gamla lik gör
gästspel i verkligheten och demomarknaden är plötsligt späckad av gäng som
tuperar håret, klär sig fördjävligt och tycker att 80-talet var den bästa
tiden. Vad kom allt detta ifrån, Dave Lepards uppmärksammade självmord?
Den svenska översättningen av ”The Dirt”?
Att klumpa ihop powertrion
The Lyndon
Seven med alla andra på sleazescenen vore inte rätt, men det är
inte helt fel att tänka så heller. Det är nämligen bandet som tar
sleazerocken och avsleazifierar den. Gossarna tvättar bort det mest
svulstiga, drar musiken genom ett smutsigt
The
Hellacopters-filter och levererar med pondus.
De två spåren på den här självbetitlade demoinspelningen är så
mycket sleaze man kan vara utan att egentligen vara det. Och det är
otroligt positivt. Här går ingenting förlorat i överspelad image och
äckligt glättiga låtbyggnationer. The Lyndon Seven satsar på oförfalskad
rock, utan att fastna i det ack så uttjatade garagefacket, och surfar på
riktigt starka melodier.
Lägg därtill att produktionen bjuder en grund av tunga trummor och
en stabilt gungande gitarrmatta där basen faller in på ett fylligt sätt
och ni begriper att David Wikströms hesa sång bara är grädde på moset. Låt
sleazen få sin efterlängtade revival, så länge The Lyndon Seven låter så
här bra kommer de kunna stå på egna ben vid sidan av och bara casha in på
trenden.

Relaterat
The Lyndon Seven ()
Kommentera
Inga kommentarer